Imorgon, när revolutionen inte kom

De flesta som hör ordet "Piratpartiet" tenderar att reagera på förledet, "pirat". Positivt, negativt eller med den sortens milda men välvilliga intresse som inbjuder till vidare konversation - att vara pirat väcker reaktioner.

Desto färre reagerar på efterledet, "parti". Vilket är märkligt, eftersom det döljer sig tusen inbyggda antaganden bakom det där enda ordet. Så som en fundamental tilltro på att det fortfarande går att påverka inom det reellt existerande parlamentariska ramverk som råkar finnas i den konkreta politiska samtid en lever i. Vilket i sin tur för med sig tusen andra antaganden.

Så som att det spelar roll hur det går i nästa val.

Partier har massor av saker för sig som andra rörelser inte har. Det är framtagandet av lokala kandidater till valen, partiledardebatter, departementskäbbel, politiska skandaler, läsandet av obskyra utredningar, skrivandet av ännu obskyrare sådana, det periodvisa insnöandet på ytterst småskaliga prestigefrågor, det maniska detaljgranskandet av opinionssiffrornas magi, mer eller mindre genomtänkta PR-utspel och förtioelva andra saker. De flesta kan summeras med att folk sitter ner och pratar med varandra tills minst någon somnar, och att förändring sedan följer som ett högst indirekt resultat av detta.

Det finns ingenting revolutionärt i att starta ett politiskt parti. Att starta ett politiskt parti är bland det mest konservativa en kan göra, i och med att en helt plötsligt börjar göra massor av saker som bevarar den rådande ordningen.

Hur politiskt radikal en än är. Det är inbyggt i partiformen som väsen.

Just när det gäller Piratpartiet genererar detta ett antal intressanta effekter. Folk glömmer bort partidelen, och tänker bara pirat - eller, rättare, tänker bara omedelbar revolution utan någon som helst pardon mot den rådande ordningens inneboende tröghet. Och en oroväckande stor del av slentriankritiken mot partiet - alla partier drabbas av slentriankritik - handlar just om denna radikalism. Till och med vågmästarstrategin, denna grundbult i partiets anpassning till den reellt existerande parlamentariska situationen, har anklagats för att vara ett brutalt frontalangrepp på vår reellt existerande demokratis väsen.

Det blir desto märkligare om en tar i beaktande att partiet finns som en slags sista försvarslinje mot revolutionens nödvändighet. Ett inomparlamentariskt försök att uppdatera politiken till vår reellt existerande samtid, genom de traditionella metoder och kanaler som står till buds. Ett stilla, envist påminnande om att det finns gränser för hur långt en övervakningsstat kan gå innan människor gör både revolt och revolution av sig själva, utan vidare ideologi än viljan att åtminstone någon gång i livet bli lämnad i fred.

Make no mistake. Piratpartiet är motsatsen till revolutionärt. Det ligger i sakens natur.

Ändå finns det en punkt där revolutionen händer. Antingen genom medveten ansträngning eller genom det opersonliga förloppet av sociala processer - förr eller senare spricker det. Från studiet av sociologi och historia vet vi att när omständigheterna blir för grymma eller absurda så slutar folk acceptera den sociala ordningen, i det stora såväl som i det lilla. Det är så människor fungerar, trots allt.

Den politik som förs idag är på god väg att ta oss till den där punkten. Ökad övervakning, ökad kriminalisering av vardaglig beteende, ökad brutalitet även gentemot laglydiga medborgare - och en tilltagande stigmatisering av de som av vilken anledning som helst inte lever upp till den inte helt solklara definitionen av normalitet. Och, än mer, otryggare förhållanden för de som faktiskt uppfyller densamma. Vardagen blir objektivt svårare för alla, men samtidigt så är det alltid individens fel om hen drabbas av sjukdomens, kriminalitetens eller (för den delen) polisens godtyckliga ingripanden i deras liv.

Hårdare tag betyder trots allt hårdare tag.

Exakt när den revolutionära punkten inträffar är förstås lättare att peka ut i efterhand än på förhand. Att veta att det finns en punkt dä människor helt enkelt slutar bry sig om vad lagar och regler heter är inte detsamma som att med matematisk precision kunna förutspå när detta händer. Än mindre går det att veta vilken faktor i vardagen som utlöser denna ovilja att delta i samhällskontraktet längre. Som får den där knutna nävan i fickan att resas mot himlen.

Det extrema exemplet är förstås - som alltid - USA, som just klubbade igenom en bestämmelse som ger staten rätt att gripa vem som helst, av vilken anledning som helst, hur länge som helst. Vilket i praktiken suddar ut gränsen mellan laglydig och brottsling - i vilket fall så kan en när som helst bli insydd, och belöningen för att till punkt och pricka lyda lagen är närmare noll än någonting annat Det enda sättet att freda sig från staten blir att begå våld mot den. Och straffet för att begå våld mot den är detsamma som att inte göra det.

Det finns en gräns där hårdare lagar övergår till att bli laglöshet. Där det största brottet är att bli misstänkt.

I sådana lägen finns det inget utrymme för partier. Särskilt inte oppositionella och besvärliga partier, som stör ordningen genom att använda ord som "demokrati", "friheter" och "rättigheter". Inte bara för att de med lätthet kan misstänkas för vilket okynnesbrott som helst, och straffas i proportion med misstanken. Utan även för att grunden för partiernas verksamhet, medborgarskapet, är avskaffat.

I sådana lägen hjälper inte ens tusen piratpartier. Men vi har ett fyrtiotal sådana världen över i dagsläget, som var och en gör sitt för att se till att den dagen skjuts upp åtminstone en dag till. Att det, om så för några ögonblick, ska vara möjligt att använda de reellt existerande demokratiska institutioner som fortfarande finns kvar. Innan de gjort sitt bästa för att avskaffa sig själva.

Och på gator och torg världen över håller tusentals demokratiockupanter stånd, mot både den mänskliga och den naturliga kylan. En tröstlös dag i taget.

Du är fullt välkommen att haka på. Vi hinner fortfarande. Tid finns.