Och, än mer, för att de samtidigt var underhållande, på sitt eget morbida vis. Det var inte för inte som folk frivilligt skockades kring tillställningarna, och precis som vid modernare händelser så dök diverse försäljare och prånglare upp i marginalerna för att göra sin grej. Bestraffningarna var sociala på ett sätt som vi idag (av tusen olika goda skäl) inte riktigt förstår längre.
För att en bestraffning ska kunna fungera måste det förstås finnas någon som har makt att bestraffa, och om vi ska imitera Foucault för ett ögonblick så kan vi riffa på dubbeltydigheten i ordet "makt". Dels har det betydelsen "förmågan att få saker gjorda", men det används också för att beteckna ett diffust kollektiv människor som på osynliga vägar styr saker och ting. Makten använde sålunda sin makt att bestraffa för att befästa sin makt - och ju fler som såg det hända, desto bättre.**
Det var dock på den gamla tiden. Numera fungerar makten att bestraffa annorlunda. I stället för att avrätta folk på torget för att utöva dominans har makten att bestraffa outsourcats till individerna själva, och har blivit desto effektivare just därför.
Fråga bara bulimikerna eller anorektikerna.
Eller vilken kvinna som helst som är socialt kompetent nog att ta till sig den konstanta uppmaningen att leva upp till kvinnoidealet. Det finns ytterst få delar av den kvinnliga kroppen som inte är utsatt för en brutal form av normalisering, och det finns ingen brist på inslag i vardagen som påminner en om att det inte går att vara kvinna ostraffat.
Bestraffaren är dock inte en diffus makthavare som får saker att hända bakom kulisserna, utan individen själv. Bestraffningen och kontrollfunktionen är delegerad till individen, och är desto effektivare eftersom den många gånger sker utan att individen vet om att den händer. Hon bara känner sig tjock, fel och ful, utan att för den skull veta varför. Men med en desto större visshet om att någonting behöver göras.
Återigen - fråga bara bulimikerna eller anorektikerna.
Övergången från social till individuell (själv)bestraffning har medfört betydande besparingar när det kommer till upprätthållandet av lag och ordning. Det är dyrt att avrätta människor på gator och torg, och med tanke på att tid är pengar så är det ytterst ineffektivt att sätta arbetare i stupstock för att statuera exempel.
Alla tjänar på att arbetet inte avstannar för godtyckliga avrättningar och bestraffningar, trots allt.
Det luriga här är att den självdisciplin som avkrävs människor också har positiva effekter. En får fler saker gjorda om en inte behöver befrias från tevetittarläge varje gång någonting ska göras; en har större chans att uppnå sina livsmål om en faktiskt gör en organiserad ansträngning att uppnå dessa. Och livet blir väldigt mycket säkrare för alla inblandade om det, på något plan, finns en inbyggd kontrollfunktion som gör spontanmord osannolikare. En får inte falla i fällan att tro att all självbestraffning är av ondo - faktum är att den till viss mån behövs för att en över huvud taget ska kunna vara fri.
Med risk för att låta imperialistisk vill jag tillstå att självdisciplin är en förutsättning för ett civiliserat samhälle.
Om vi håller den tanken i bakhuvudet medan vi ser på massövervakning som fenomen, så blir det svårt att inte tänka följdtanken att kombinationen massövervakning och automatisk bestraffning i princip är ett återbördande av bestraffningsfunktionen från individen till det sociala. Det gör självdisciplin onödigt, någonting som är överkurs per default. Det enda en behöver göra är att se bra ut framför kamerorna, och så fort en simmar ur bild så kan en släppa alla hämningar en bara låtsas ha.
I längden blir massövervakningen nödvändig för att hålla i schack den ökade brottslighet som massövervakningen orsakar. Och hårdare straff, som kan visas upp som underhållande förnedringsteve - med en omisskännlig undertext att det mycket väl kan vara du som kommer härnäst om du inte inordnar dig.
I Panopticon finns inga medborgare. Bara lydiga kroppar.
Detta är del tolv i en serie om hur det perspektiv Piratpartiet driver inverkar på och påverkas av klass i det digitala samhället. Tidigare delar går igenom klassbegreppet och Bourdieu; det här är fjärde delen i en miniserie om Foucault. Du finner alla tidigare inlägg här.
(**: Ni som redan nu ser att nästa inlägg kommer att beskriva exakt hur fel jag använder maktbegreppet här behöver inte påpeka det. Än.)
Posts
No comments:
Post a Comment