Maraton - 1

När jag var liten brukade jag titta upp mot himlen och tänka - wow! Så blå, så vacker, så - ömtålig.

Redan då brukade jag tänka att saker och ting vi går omkring och kallar vardag nuförtiden inte riktigt kommer att vara för evigt. På den tiden var det en vag aning om ekologi och miljöförstöring som spökade; numera är det en lite mer konkret aning om att status quo är ohållbart vare sig katastrofen inträffar eller inte.

Om katastrofen kommer så förändras allt. En kris är när de vanliga sätten att göra saker inte fungerar längre; en katastrof är när de används ändå. Och när katastrofen väl inträffar så är nuläget ohållbart per definition.

Men även om den inte kommer så kommer saker och ting förändras. De har redan förändrats. För två år sedan fanns inte Lady Gaga; för tjugo år sedan var Sovjet ett färskt minne. Om två år kan vad som helst ha dykt upp, och hur världen ser ut om tjugo år vågar bara ekonomer med inriktning upphovsrätt spekulera i.

När jag tittar upp mot himlen numera brukar jag tänka - wow! Nuet. Så vackert, så ömtåligt.