Nya frågor, ny kritik

En ny fråga uppenbarar sig vid horisonten, och den handlar om EU:s ambitioner att bygga sig ett datalagringssystem rörande medborgarnas bankförehavanden. Andra har gjort sitt för att beskriva varför detta är en sämre idé än det verkar, och jag kan tjuvåka på deras ord för att slippa göra det igen här och nu.

När nya frågor ska introduceras ställs en inför det som kommit att kallas kritikerns dilemma. Å ena sidan gäller det att göra frågan relevant, akut och värdig folks uppmärksamhet. Det ligger i sakens natur - om det framställs som ett eventuellt potentiellt problem som kanske påverkar någon om tjugo år så känns det angelägnare att titta på teve. Å andra sidan vill en inte lamslå folk i deprimerad apati genom att framställa det som ett hopplöst fait accompli - försöket att göra frågan relevant får inte gå över i att ge intryck av att Cthulhu gaddat ihop sig med Leviathan och kommer förstöra världen redan i morgon.

Det gäller att hålla sig i det där området mellan relevans och hopplöshet, med andra ord. Och, än mer, att hålla kvar social mobilisering som ett möjligt och framgångsrikt alternativ. Ingen tjänar på att folk blir så deprimerade att debatten lägger sig, trots allt.

(Vilket är ena halvan av anledningen till att klasserien började med Bourdieu snarare än Foucault, i tät samverkan med att Borre är defaultgoto-sociologen i sådana frågor. Men det är ett sidospår.)

Det gäller också att undvika att introducera samma fråga igen, fast med ett annat namn. Om det enda en gör är att ta sina gamla inlägg och uppdaterar årtal och andra nyckelord så vinner en förvisso poäng på att ha haft samma åsikt sedan tid urminnes, men det genererar också en viss trötthet.

Ett övervakningssystem till? Hur många finns det, egentligen?

En viss trötthet, men också en viss frustration. En känner i bakhuvudet att det inte riktigt fungerar att fastna i analysstadiet, och blir irriterad när varken uppmuntran eller aktivitet händer. Och plötsligt börjar en tänka i termer av - varför befinner jag mig här, när jag egentligen borde befinna mig någonstans där saker händer?

Tricket här är förstås att komma ihåg kritikerns dilemma och applicera det en gång till. Å ena sidan gäller det att hålla sig relevant; å andra sidan gäller det att inte lamslå sig själv till maktlöshet och vanmakt genom att framställa saker som ett hopplöst fait accompli.

Följt av det ständigt lika irriterande rådet att vara den förändring en vill åstadkomma. Ty ingenting är så självuppfyllande som den profetia om att ingen gör någonting som resulterar i att en själv inte gör någonting. -