Det verkliga #Almedalen

Ni som läser andras bloggar har säkert märkt att alla som varit där har skrivit någon slags summering av sin tillvaro där nere. Säkert också någon som kommenterar hur andra summerat sina tillvaror, och förmodligen någon som gör sig riktigt meta genom att summera summeringarna. Det är liksom så internet går till, och det vore något av en besvikelse om det vore det enda jag kommit fram till så här efter en veckas aktivt offlineläge.

Not to worry. Det här är inte ett sådant inlägg. Men det kommer ändå att handla om Almedalen, med den lilla skillnaden att jag inte nödvändigtvis är huvudperson.

I stället ska det handla om den virtuella verkligheten. Eller Virtual Reality som det kallades på det mer entusiastiska 90-talet. Ni har kanske eller kanske inte tänkt på det, men de storslagnare visionerna om vad denna teknologi skulle göra för våra vardagar har gjort allt annat än att infrias. (Vi skulle snarare kunna hävda att hela utvecklingen med appar gått åt fel håll gentemot dessa visioner, men det är ett annat inlägg.) På det stora hela verkar tanken ha glömts bort i det kollektiva medvetandet, till förtret för de forskare som fortfarande arbetar på att ta fram gångbar teknologi på temat.

Och William Gibson. Inte minst.

En av de vanligaste invändningarna mot Almedalsveckan - ty det är fortfarande en vecka, Sverigedemokraternas åttonde dag till trots - är att det är en konstruktion, fejk, oorganiskt, artificiellt. En virtuell verklighet, i VR-betydelse snarare än så som vi som använder det reellt existerande internet idag använder begreppet "virtuell". Någon tog sig tid att koda det hela, och vi deltagare kan bara röra oss inom de parametrar denne kodare lagt upp; den upplevda friheten till trots så kan vi inte avvika från standardscriptet.

Jag vill inte invända mot detta. Snarare använda, genom att vända på det. Låt oss anta att Almedalen ÄR en konstruerad, vrituell verklighet som är lika artificiell som Pacman eller den näst senaste expansionen till WoW. Hur skiljer det sig då mot den vanliga vardagen?

Det är en så kallad knivig fråga.

Inte minst eftersom den vanliga vardagen är brutalt konstruerad och artificiell. Vi kan börja med vägnätet, som inte kan sägas vara naturligt för fem öre; fortsätta med våra byggnader, konstruktioner i dubbel bemärkelse; och driva hem poängen genom att påpeka att de teknologier som används till ungefär allt även de är, indeed, synnerligen artificiellt konstruerade.

Jag skulle kunna nämna internet, men jag tror just den argumentationskedjan skriver sig självt.

Om nu vardagen och Almedalen är ungefär lika virtuella, innebär det då att det senare är bättre skrivet än det förra? Jag menar - när någon twittrar om att de gör vardagssaker i Almedalen så är det på något magiskt vis långt mer spännande och exotiskt än om samme någon twittrar om att hen gör precis samma sak rent generellt, utan den extra kodsnutten #almedalen.

Vi kan ta seminarier som ett exempel. Studenter runt om i världen har seminarier året om - vissa till och med samtidigt som de i Almedalen, om de läser sommarkurser. Ändå verkar det som att det där seminariet om hermeneutisk epistemologi inte riktigt kan tävla med H12-seminariet om opinionsbildarnas nya villkor, trots att de egentligen handlar om samma saker.

Månne finns det en anledning till det.

Nu får vi inte tolka det här som en kritik av vare sig Almedalen eller #almedalen, eller ens av vardagen. Det vore att göra politik av det hela, och det är inte dags för det riktigt än. Riktigt så virtuella vill vi inte bli, trots allt.

Men om vi går med på att Almedalen och vardagen är ungefär lika virtuella, om än med olika förtecken, så drabbas vi omedelbart av en mer eller mindre välkommen följdfråga, och det är exakt var verkligheten gömmer sig. För att kunna vara virtuellt/overkligt så måste det ju trots allt finnas någonting tredje, verkligt, att jämföra med, och detta något har varit smått frånvarande hittills.

Jag har alltid haft en känsla av att det finns en Verklighet i världen, och att jag på olika sätt inte bor i den. Andra har tillgång till den, och kan genom olika magiska knep färdas från den till den lilla del av overkligheten jag bor i. På sistone har jag gradvis börjat inse att denna känsla är en biprodukt av att titta för mycket på teve, och då särskilt den reklam som normaliserat in en känsla av att en bara bor och lever i verkligheten om en har/är vissa saker. Ironiskt nog så tycks Verkligheten vara lika konstruerad som vardagen och Almedalen.

Jag tror inte jag är helt ensam om den känslan.

Men nu hamnar vi i samma läge igen - det där verkliga som vi ska jämföra det artificiella, virtuella med flyttar sig till någon annan plats, och lämnar oss i ännu ett overklighetens tomrum.

Jag tror det är precis så vi behöver tänka när vi tänker på Almedalen. Det som händer i Almedalen tenderar att stanna i Almedalen; men det som händer i vardagen tenderar också att stanna i vardagen. Det ena är inte mer verkligt/virtuellt än det andra, men bägge delar en fundamental overklighet som är både svår och obehaglig att formulera. Och den enda egentliga boten mot obehaget är den gemenskap vi lyckas känna med andra.

Det är inte en bot mot svårheten, tyvärr, men det är en bra början.