Eget beröm är underskattat

Som retoriker händer det lite då och då att en blir ivägbjuden för att prata inför folk. Många gånger inför folk en inte känner, vilket förhoppningsvis går över. I de fall där de inte känner till en själv behövs dock någon form av presentation, och oftare än inte tenderar de ömma värdarna att göra livet svårt för mig genom de små orden "skulle du kunna presentera dig själv?".

Vilket jag förvisso kan, så det är inte där svårigheten ligger. Den ligger snarare i att vad jag än säger så kommer det per automagik bli sämre än det värden säger, i och med att det är jag som säger det.

Det har förstås med skrytfaktor att göra. Om någon annan säger en massa bra saker om mig så framstår det som förtjänt, snyggt och respektingivande; om jag säger massa bra saker om mig så har det inte riktigt samma effekt, i och med den där ryggmärgsreflexen som säger att bara självgoda personer säger bra saker om sig själva.

Det är något av en nackdel, onekligen.

Samma princip gäller förstås på nätet. Det är ju trots allt samma sociala processer som pågår, om än med något lägre trösklar. Om jag säger att mina senaste inlägg är fenomenala så får det inte riktigt samma effekt som när mina läsare gör det; samma princip, samma ryggmärg.

Now, om du läser det här som en uppmaning att säga mer positiva saker om mig, och sedan hoppar vidare till att tänka att jag är lite för självgod för mitt eget bästa, så har du nästan rätt. Jag har mina självgoda stunder, och tackar inte helt nej till okynnesberöm, men det jag vill förmedla är principen bakom det hela. Principen att du, genom att presentera någonting i positiva ordalag, hjälper till att göra detta någonting lite mer awesome än det redan är. Och att detta har långt större effekter än en tror.

Så om någon i din omgivning går omkring och är awesome på regelbunden basis - berätta det för världen! Och för denne, när tillfälle ges.

Det fungerar ju trots allt inte att de går omkring och gör det själva, som ni ser. Så vem ska - eller kan - annars göra det?