När förvirringen släpper upptäcker du att det karaktäristiska svärdet ligger i närheten, och du bestämmer dig för att greppa tag i det och utbrista i det klassiska utbrottet:
I HAVE THE POWER!
Och sen har du den. Och börjar experimentera med den, bara för att se hur det känns. Och det känns great! Som om du skulle kunna spendera hela morgonen åt att flexa framför spegeln, i all din nyvunna och väldigt mystiska superhjältestatus.
Tills du blir hungrig, och tittar in i kylskåpet. Och upptäcker att det är tomt. Och att allt annat i vardagen fortfarande är kvar, och fortfarande behöver göras klart i förrgår. Och att posten kommit, och förmodligen innehåller saker som behöver göras klart innan frukost. Och att du dessutom är gravt försenad till någonting ohemult viktigt som absolut inte får missas.
När telefonen ringer och de första orden du hör är "vi måste prata", börjar du inse att det finns saker som inte ens muskelflexande kan fixa. Dina nya superkrafter är maktlösa mot vardagens samtidigt brutala och likgiltiga anfall.
Makt är inte alltid ett helt självklart begrepp..
Det finns ett fundamentalt fel i He-Mans utrop, och det är den possessiva aspekten. Makt är inte någonting som folk går omkring och har, i stil med dålig andedräkt eller foppatofflor, utan någonting som uppstår närhelst två människor befinner sig i närheten av varandra. Makt är inte en egendom, utan en relation, och närhelst du interagerar med någon så har ni någon form av maktrelation till varandra.
Det är också här felet i förra delen ligger. Ingen har makten att bestraffa någon annan; ingen har makt över huvud taget. Däremot befinner sig bödeln och hens medhjälpare i ett väldigt speciellt maktförhållande gentemot publiken, och än mer gentemot de som ska bestraffas. Offentliga avrättningar fungerar ju trots allt bara så länge publiken låter bli att bli arg och ramponera bödeln.
Att makt är en relation snarare än en egenskap är någonting som inte kan understrykas hårt nog. Det betyder ju att kungen i en traditionell monarki inte är mäktig, utan bara kan göra sin grej så länge som undersåtarna går med på att agera som undersåtar. Om de en dag bestämmer sig för att inte låtsas om kungen längre, och i stället börjar agera som medborgare i en republik, så har kungen i ett svep blivit så mycket mindre mäktig, och hotar förgäves med sina maktlösa muskler.
Den omedelbara invändningen här är förstås att kungen kan skicka beväpnade uniformerade män hem till folk och påminna dem (på olika sätt) om att monarki är en fenomenalt bra idé, men det förändrar inte att makt är en relation. Dels för att undersåtarna måste påminnas, men också för att även de där uniformerade männen är undersåtar. Kungen har ju trots allt ingen makt i sig själv, och utan en pålitlig stab av relationsmakare har hen inga undersåtar heller.
Ni märker hur fort det går från att säga att makt är en relation, till våld. Ty det är en revolutionär tanke, och så fort den börjat slå rot så inser en väldigt fort att - ey, det finns ingen anledning till att saker ska behöva fortsätta vara som de är idag!
Därifrån är det inte särskilt långt till tanken om att det ligger inom ens makt att förändra saker och ting.
Makt är en relation. Makt är ständigt närvarande. Makt är fenomenalt användbart, ty där det finns makt finns även motstånd.
Om det är någon del av Piratpartiet som är inspirerat av Foucaults maktbegrepp så är det trepiratsregeln. Om tre pirater kommer överens om att göra någonting, så är det bara att sätta igång, med omedelbar verkan. Inte för att de får denna makt av partiet, utan för att de alltid/redan kunnat utagera den, och alla försök att förhindra dem per definition är ett försök att begränsa den. Och det finns inga legitima anledningar att begränsa den i onödan.
Makt är en relation mellan människor, som sagt. Att det råkar vara du och de du känner förändrar inget; men det ni gör tillsammans, däremot, förändrar världen.
Som ni sett från de tidigare inläggen om Foucault så finns det två sidor av denna ständigt närvarande makt. Å ena sidan finns den förtryckande potential till förtryck som realiseras när massövervakningen blir vardag; å andra sidan finns alltid den där potentialen till mellanmänsklig mobilisering.
Där det finns makt finns det motstånd, trots allt.
Att säga att makt är en relation ställer övervakningssamhället på en väldigt knivig spets. Det ogiltigförklarar argumentet om att den som inte har något att dölja inte har något att frukta, i och med att det sätter ljus på att det handlar om just en relation, snarare än om ens eventuella lik i garderoben. Det gör också privatlivet till en extremt viktig del av vardagen, eftersom privatlivet per definition är den del av livet där vi inte måste ha en relation till staten.
I sista hand är det den klassiska frågan om hur mycket makt en stat ska ha. Eller, rättare, hur mycket vi ska förväntas ge den, i termer av blod, svett, tårar, ångest och annat som hör det mänskliga till.
Ty vad annars skulle kunna övervakas?
Detta är del tretton i en serie om hur det perspektiv Piratpartiet driver inverkar på och påverkas av klass i det digitala samhället. Tidigare delar går igenom klassbegreppet och Bourdieu; det här är femte delen i en miniserie om Foucault. Du finner alla tidigare inlägg här.
Posts
No comments:
Post a Comment