Angående inspiration

Inspiration är en bitch. När den behövs som mest tar den semester; när den inte kan levas ut tar den själen i besittning; och de där spontana ögonblick när behov och tillgång råkar samexistera är så sällsynta att de borde betraktas som anomalier snarare än som återkommande inslag i vardagen.

Världen belönar inte inspiration. Det den däremot belönar är dygdiga vardagar. Eller, med ett annat ord, uthållighet. Inte bara för att en tenderar att få mer gjort när en gör saker i stället för att vänta på en ursäkt att göra dem, utan även för att ens bästa verk tenderar att hända som en oavsiktlig konsekvens av ens görande snarare än utifrån en färdig tanke från ens undermedvetnare trakter.

De flesta av mina bättre inlägg skrevs när jag var i en sinnesstämning som bäst kan beskrivas som motsatsen till inspirerad.

Tricket är med andra ord att hitta en formel i vardagen som fungerar, och hålla sig till den. En kan exempelvis göra som Moberg, som funnit vad som tycks vara perfektion i sitt förhållande till bloggandet - alla inlägg följer exakt samma mall, och det som går förlorat i kreativitet vinns in på ren och brutal kvantitet.

I valet mellan tre inspirerade och etthundraåttio (jag skämtar inte ens angående den siffran) industriskrivna inlägg i månaden - försök att undvika både att gå på myten om det inspirerande men improduktiva geniet, och/eller att förfalla ner i rent automatskrivande.

Mycket av den retoriska praktiken handlar om att lära sig knep som gör inspiration överflödig. Det finns ett standardrecept på hur en övertygande text ser ut, ett för hur en hyllar någonting, ett för hur en gör en brutalsågning, ett för hur en håller ceremoniella tal - och när en väl kan dessa så är det världens lättaste att göra variationer på tema.

Den allra största vinsten ligger i att en inte behöver uppfinna hjulet varje gång en vill säga något, utan kan skrida till verket med omedelbar verkan. All eventuell kreativitet läggs till i redigeringen.

Så nästa gång inspirationen tryter - strunta i det och kör ändå. Ju mer du gör av någonting, desto bättre blir du på det, och desto mer liv blir det i luckan. Och om det blir liv i luckan varje dag, så når du också ut till dina medmänniskor varje dag.

Och i slutänden är det väl ändå det som betyder någonting. Eller hur?