Våldsmonopolet

Calandrella, bloggosfärens ljus och framtidshopp, gjorde ett påpekande i en kommentar till måndagens inlägg - om det enda vi kan hoppas på att är FRA låter bli att avlyssna just oss, borde inte samma tanke gälla även för militären och polisen? Vad annat kan vi göra än att hoppas på att de inte en dag till synes helt utan anledning får för sig att ge sig på oss oskyldiga medborgare?

Calandrella är inte ensam om denna tanke. Författarna till den amerikanska konstitutionen funderade hårt, mycket och länge över just denna fråga när de skulle formulera den självständiga amerikanska statens grundvalar. De vred och vände och vred på frågan tills de kom fram till att det bästa sättet att komma ifrån den här problematiken var att avskaffa stående arméer. En stående armé är synonym med en yrkesarmé, dvs en yrkeskår vars enda och primära sysselsättning är att vara soldater. En sådan är farlig, eftersom den per definition är ensam om att få bruka tungt systematiskt våld - polisen får bruka våld under vissa specifika omständigheter, men inte av samma natur eller i samma utsträckning. Farligheten ligger i att om armén får för sig att regeringen är illegitim, så finns det inget som förhindrar den från att i princip förklara krig mot sitt eget land, och därmed mot den egna befolkningen, som inte har någonting att sätta emot när kavalleriet rullar in på torget.

Deras lösning var att fösa undan yrkesmilitären och byta ut den mot en milismilitär. En milis är i all korthet en värnpliktsarmé - vanligt folk inkallas, får en viss träning och skeppas sedan iväg till kriget om och när det inträffar. Detta minskar risken för militär statskupp, då soldaterna i armén i princip är folket självt, och nyss gick omkring på gatorna som vanliga människor och gjorde vanliga saker.. Dessa skulle, är tanken, aldrig någonsin gå med på att angripa den egna befolkningen - de ÄR den egna befolkningen, och känner i många fall de människor de beordras anfalla. En öppnar inte eld mot oskyldiga civila om en bott granne med dem i tjugo år. Punkt. (Tanken var dessutom att minsken för krig mot andra stater skulle minska; när ett krig övergår från att handla om en abstrakt armé någonstans långt bort till att handla om att bygdens ungdomar ska skickas iväg för att dö så blir det inte lika populärt med krig längre. Samma tanke, fast åt andra hållet.)

Detta var inte tillräckligt, enligt de amerikanska urfäderna. De skrev dessutom in rätten för medborgarna att inneha vapen som en grundmurad och icke ifrågasättbar rättighet. Detta som en ytterligare försiktighet gentemot hotet om en stat som missbrukar sitt våldsmonopol - även om medborgarna inte använder dessa vapen i parktiken, så är det faktum att en stor del av dem är beväpnade och kan besvara eld om en försöker förtrycka dem en garant mot att staten försöker allt för hårt eller allt för öppet.

Jag vet inte om detta är sant eller inte, men jag har hört att Schweizarna har gått ett steg längre i det här, och att varje kvarter eller bygemenskap enligt lag är tvingade att inneha och underhålla minst ett stycke brutalt tungt och extremt grovkalibrigt maskingevär. Detta för att verkligen understryka att all makt utgår från folket, och att garanten för detta hänger på väggen i ett hus inte allt för långt bort. Det här är kanske eller kanske inte sant, men poängen kvarstår - en beväpnad befolkning är skyddad från statligt förtryck i egenskap av att när som helst kunna förklara regeringen illegitim och helt sonika avsätta den. Det gäller med andra ord för statsmakten att sköta sig, eller finna sig i att inte finnas längre.

Tanken att det finns en viss risk att staten ger sig på sin egen befolkning har således varit en ständigt närvarande tanke i modern statsvetenskap. Och det finns gott om exempel i den moderna historien på hur det ser ut när detta händer - inte minst i det land som för tjugo år sedan låg inte mindre än en östersjö österut.

Som jag skrev i mitt inlägg om staten så är ett sätt att hålla den under kontroll att tvinga dess lagar att vara obönhörligt gällande även för den själv, främst då via en författningsdomstol. Ett annat sätt är att beväpna befolkningen på ett sådant sätt att det blir militärstrategiskt omöjligt att kuva det.

Vi i Sverige har varken det ena eller det andra. I stället har vi FRA och Ipred och deras likar.

Förhoppningsvis räcker det med att rösta bort de outbildade dårar som röstat igenom dessa protodiktaturens lagar, främst då genom att rösta på Piratpartiet. I annat fall får vi, när all motvilja dikterats bort, ta till andra metoder då omständigheterna inte ger oss något annat val. Ty det är inte bara en rättighet utan även en skyldighet att revoltera mot den statsmakt som valt att ta den despotiska vägen. -