Hackandets pedagogik

Det smidigaste sättet att lära sig någonting är att spendera aktiv tid med det något. Det spelar ingen större roll vad denna aktiva tid utgörs av - så länge en använder, slår, bankar, problemlöser och utiliserar detta något så pågår lärandet automatiskt. Att ha sönder saker och försöka fixa dem är extremt lärorikt (vilket vi datornördar vet och kan intyga efter MÅNGA timmars problemsökande i jakten på Felet). Det underlättar en smula att ha en hjälpande mentorshand tillgänglig att vägleda en rätt och ge perspektiv åt saken, men huvudparten av inlärningen sker i det egna görandet. Det underlättar något oerhört att ha ett större mängd människor i omgivningen en kan tala med om rörande detta något, också, rent allmänt; det gör att även läroföremålet i fråga blir en del av vardagen, och således någonting en spenderar tid med. Och, indeed, blir förtrogen och kunnig med resp om.

Detta sätt att lära sig saker är smidigt eftersom det är automatiskt. Jag brukar ibland kalla detta automatiska lärande för den pedagogiska processen. Eftersom en är aktiv med saker och ting mer eller mindre ständigt, så pågår den pedagogiska processen ständigt. Vi lär oss nya saker eller bekräftar sådana saker vi redan vet hela tiden, konstant, alltid. Varje vaken och sovande stund är en lärostund. Förvisso inte av sådana saker som av Skolöverstyrelsen definierats som värda att lära, men likväl - all tid är lärorik tid. Även om det vi lär oss ibland är att det är svårt att sova när läraren talar.

Denna konstanta inlärning ger oss en hel arsenal av verktyg och - dare I say - vapen att använda. Om vi kombinerar dessa med vår inneboende mäktighet - du står ett halvt snäpp under Gud själv när det gäller ditt eget liv - så har vi en hel del möjligheter och chanser att sparka världen i rätt riktning. Varje gång vi talar med någon är en chans att lära dem någonting nytt; varje kommunikation är en lektion; varje dag lär sig världen någonting nytt, och du är upphovsmakare till denna lärdom.

Detta gäller förstås även om vi inte försöker sparka på världen. Genom att bara vara på vissa sätt så lär och konditionerar vi vår omgivning till kunskapen om att vi accepterar vissa saker och inte accepterar andra. Om någon gör någonting och direkt får en hejdundrandes negativ feedback på detta görande så går det inte direkt att missa att just detta något inte går att göra ostraffat. Om vi däremot låter bli att reagera alls så kommer den görande att börja anta antingen att ingen bryr sig om henom eller att det är okej att göra just detta något. Positiv feedback, slutligen, är förstås bra att ge rent allmänt, men särskilt till sådana som gör bra saker. Och/eller är någon en tycker om, rent generellt.

Det finns således gott om stora möjligheter, lysande chanser, rätta ögonblick och goda tillfällen att göra världen till en magnifikare plats. Det gäller bara att veta vad en gör och, än mer, lära och leva som en lever och lär. Och att komma ihåg att den pedagogiska processen pågår. Ständigt. -