Musik för massorna

Jag kanske eller kanske inte har berättat detta, men jag är en så kallad fantast av post-rock. Ni vet. Godspeed, God is an Astronaut, Red Sparowes, Silver Mt Zion, Set Fire to Flames, Up-C Down-C Left-C Right-C ABC + Start (best name ever, btw), This will destroy you och liknande. Definitionen av genren består oftast, i all enkelhet, av användandet av traditionella rockinstrument för att göra musik som inte är rock. Eller, för att använda en mer vinklad version, musik där både lyssnare och musiker har växt ifrån och lämnat den mer traditionella rocken bakom sig och nu satsar på att göra det hela ordentligt.

Det hela skulle kunna tolkas som att vara en smula elitistiskt. Särskilt Godspeed, som har gjort sig den på att göra ett gäng episka album som får en att tappa tilltron till så kallad vanlig musik genom att visa hur saker och ting kan göras, men likväl inte görs i mer vardagliga sammanhang. Det är lite som att tillfälligt drabbas av en gudomlig uppgradering på sitt modem och för ett långt ögonblick röra sig i 2.5 mb/s snarare än i 5 kb/s; när ögonblicket väl är över så känns saker och ting helt enkelt inte desamma längre. Om en dessutom råkat höra World Police and Friendly Fire i en sådan stund då den matchat ens humör - well, det finns liksom ingen återvändo till den gamla goda mainstreamvärlden.

För länge sedan fick jag en Spotify-invit av en random någon, helt okynnes. Jag har inte använt programmet överdrivet mycket, eftersom det första som hände när jag lyssnade på saker var att jag fick en hjärtattack av ett plötsligt reklamavbrott. Inviten tycks fortfarande vara giltig, eftersom jag fortfarande kommer in och kan söka efter saker och ting. För skojs skull sökte jag efter mina ömma idoler. Bara för att se om de fanns inne, ni vet. Resultatet?

Godspeed? Nä. God is an Astronaut? Nä. Red Sparowes? Nä. Silver mt Zion? Nä. Set fire to flames? Nä. Up-C Down-C Left-C Right-C ABC + Start? Nä. This will destroy you? Nä.

Now, antingen så är jag elitist och har en musiksmak som bara omfattar ytterst smal musik, eller så behövs det fortfarande lite mer jobb när det gäller utbudet. Att just post-rocken är underrepresenterad är inte helt underligt (även om det är lite sorgligt att det ska vara så svårt att få tag på den utan att behöva invokera Demios). Spotify-saken är ju trots allt riktad till den breda massan, och den breda massans musiksmak är inte direkt min.

Grejen är dock att vi alla har våra kufiska namn i våra panteon av musikalister vi gillar. Många gillar tydligen Lady Gaga, Darin, Magnus the Uggla, Jonas Brothers, Amy Diamond och annan pausmusik, men när det kommer till kritan så vill vi även lyssna på den där obskyra skivan som vi lyssnade på i vår barndom eftersom våra föräldrar köpte den av någon mystisk anledning, och om den inte finns på Spotify så går vi och laddar hem den. Och sekunden någon går så långt att hen laddar hem något i stället för att spotifiera det, så är denne någon en förlorad någon. Om musiken en vill lyssna på inte finns att tillgå Spotifyledes, så finns det ingen anledning att hänga där, och heller ingen anledning att betala den ringa månatliga avgiften för att inte få det en vill ha.

Således. Om Spotify vill bli massornas musikspelare så måste de bli så pass heltäckande att det de facto blir jobbigare att ladda hem saker än att spotifiera dem. De måste inte ta med varje obskyrt garageband som någonsin funnits, men väl tillräckligt många för att det ska krävas en ansträngning och/eller ett rejält specialintresse för folk att inte hitta det de söker efter. Annars är det, across the board, långt enklare att bara köpa sig en 750-giggare och bygga sig ett eget bibliotek.

Om konsumenten själv får välja.