Cykeln, datorn och åldrandet

En av de märkliga sakerna med det här med att bli äldre är att allt annat omkring en också blir det. Ens rutiner och neuroser blir allt mer ingrodda och svårföränderliga, och en vänjer sig allt mer vid att saker och ting är som de är. Särskilt saker som är lite småtrasiga; en glömmer bort att de är trasiga, och tar helt enkelt för givet att de kräver en viss slags uppmärksamhet och extra ansträngning för att använda. Det är så världen är, helt enkelt.

Cyklar och datorer är lika varandra i det här avseendet. Bägge tenderar att förr eller senare gå sönder på de mest märkliga av vägar. Inte på det sättet att det räcker med att byta ut en del eller fixa någon komponent för att helheten ska bli bra igen, utan på ett sådant sätt att det enda sättet att komma förbi problemet är att acceptera det hela och arbeta runt det. Det spelar ingen roll hur många gånger en sparkar på däcket, defragmenterar virusscannern eller lämnar in eländet på reparation - problemet kvarstår ändå, eller antar nya oväntade former som måste hanteras.

När denna process av problemfinnande, acceptans och invänjning har pågått ett tag så blir problemen en del av ens vardag. Det blir helt naturligt att cykelsaken fungerar perfekt på växel fyra, fem, sju och nio, men konsekvent tappar kedjan på sex och förlorar bromsarna på åtta; likaledes blir det naturligt att Winamp vägrar att starta såvida en inte högerklickar någonstans på skrivbordet efter att ha sparkat igång det. Det spelar ingen roll hur absurd problematiken och dess kringarbetande är - de blir ändå, efter hand, en del av ens omedelbara vardag och en del av den naturliga ordningen.

Detta leder till vissa intressanta situationer när en lånar ut sin cykel eller dator till någon annan, som inte är van vid just de problem som just ens egen maskinatur uppvisar. Den naturliga ordningen blir inte helt naturlig i en annan persons ögon, och ofta ställer sig dessa frågan om hur du ens står ut med alla de problem du har. Vore det inte lättare att bara byta ut eländet helt och hållet, och slippa allt slit och jobb som de ingrodda problemen innebär?

Men samtidigt - en har vant sig vid dessa under årens lopp, sett dem växa fram, gjort dem till en del av sin vardag, en del av sin identitet; kanske har en till och med (även om det aldrig kommer att erkännas högt) utvecklat en högst personlig form av kärlek till dem just därför. Den är inte trasig; den är min.

Cyklar och datorer åldras precis som människor - med åren får de sina alldeles egna personligheter, sina egna brister och sina egna behov av acceptans och hantering. Mitt hopp om framtiden ligger i att vi i stället för att konstant uppgradera människorna i vår omgivning lär oss att se den kärlek som består i att ömsesidigt gå sönder på tusen olika subtila men märkbara vis över tid. Med åldrandet finns inga sådana saker som snabba lösningar och reparationer; det enda som fungerar är acceptans. -