Första intryck, bestående intryck

Jag funderar ibland på hur lång tid det tar att skapa sig en uppfattning om saker och ting. Särskilt om bloggar, eftersom de är en del av min vardag. När jag smyger mig in på folks bloggsidor av någon anledning - twingly, bloggrollar, länkar, whatever - så är det första jag gör att ta mig en tillbakalutad titt på helheten, för att därefter ge mig på själva inläggen.

Denna första impuls att se hur landet ligger är egentligen ganska onödig. Om jag gillar det jag läser och ser att det sista inlägget inte är från november 2006 - dvs att det finns en viss chans att det kommer fler inlägg - så lägger jag in bloggen i min RSS-läsare och ser aldrig röken av sidan igen, även om jag läser inläggen både uppmärksamt och välvilligt. Om jag inte gillar det jag läser, well, då ser jag inte röken av vare sig sida eller text igen. Likväl ser jag mig omkring - det är en ryggmärgsreflex.

Samtidigt förändas ens uppfattning om bloggar av hur länge de legat i ens pågående läsning av och i vardagen. En blogg som funnits med en länge bedöms på helt andra villkor än en som en hittade i förrigår och lade in i förbifarten. Gamlingen är en självklar del av ens liv; nykomlingen måste på något sätt bevisa att den har rätt att stanna kvar. Denna bevisningsprocess tar ibland längre eller kortare tid, men den går inte att komma runt. Den måste genomgås, utan pardon. Och när den väl är genomgådd så börjar nyanserna dyka upp. Den är inte längre bara "the new kid", utan, tja, allt det där som bloggar är. Roliga, insiktsfulla, poängfyllda, mysiga, perspektivgivande, gowsiga, stimulerande, kollegiala, insatta, allmänt magnifika -

Uppfattningsarbetet tar således en viss tid på sig att hända. Detta gäller inte bara bloggar, utan även människor, platser, böcker och annat. En får ett första intryck som en reagerar på, och om en väljer att hålla kontakten så byts detta intryck ut mot andra, mer beskrivande ordalag. Det första intrycket är viktigt i ett sammanhang där en inte pratar med folk särskilt djupt eller ingående - eller bara har en viss tid på sig att stå i rampljuset - men när en haft en viss tids samvaro så är detta intryck något som fallit i glömska och/eller i bakgrunden. Kvar finns då intrycket av mer permanenta egenskaper.

Den latenta frågeställningen här är förstås vad ni läsare som valt att göra mig till en del av min vardag tycker om mig och mina mer permanenta egenskaper, aspekter och nyanser. Jag skulle kunna vara modig och fråga rakt ut, men jag gillar idén om att låta tysta bevis tala för sig själva. Det faktum att antalet RSS-prenumeranter stiger (tio stycken nu) i stället för att minska säger en del.

Fast om ni vill så får ni gärna skriva in en kommentar och berätta om era intryck. Om ni vill. Som 75% av insändarna i KP hade som slutord: jag tar kritik. Och beröm. Och tips på ämnen att skriva om. Och -