Relationer

Jag läste just ett magnifikt inlägg borta på Always keepin' it real (som för övrigt använder ett snyggt tema) om det här med relationer. Hen ser ett tydligt mönster hos ett stort antal förhållanden - den ena parten är superduktig, superskötsam och superambitiös, medan den andra parten super rent allmänt, är en slacker och allt annat än duktig. Den ena parten tenderar att vara kvinnlig, medan den andra tenderar att vara manlig. Inte alltid, men påfallande ofta.

Relationer är ett intressant fenomen. Både rent allmänt och från en sociologisk synvinkel. Intuitivt handlar en parrelation om två människor som finner sätt och vägar att samordna sina individuella existenser till en enda gemensam vardag. Sociologiskt är det mer invecklat än så, även om detta samordnande är ett element av det hela. Ulrich Beck uttryckte sig som så att alla de strukturella konflikter, processer och skeenden som pågår på samhällets överindividuella nivå per automatik tar sig uttryck i parrelationens struktur. Eller, annorlunda uttryckt: parrelationen är den arena där klasskillnader, könsskillnader och andra större skillnader mellan människor märks som mest. Den som vill tala om skillnaden mellan man och kvinna i en parrelation måste samtidigt tala om skillnaden mellan man och kvinna som sådana, som sociala konstruktioner, ty dessa skillnader tar sig uttryck i relationen som helhet, vare sig de tu inblandade vill det eller ej. (Beck talade mindre om homosexuella parrelationer, men detsamma gäller mutatis mutandis även för sådana.)

Den stora svårigheten med parförhållanden är den ständigt pågående förhandlingen om hur vardagen ska se ut, och de utgångspunkter de båda parterna har genom att bara vara sig själva. Eller, rättare, att se till så att denna förhandling kommer igång på ett medvetet snarare än ett omedvetet plan. Den situation som Elin beskriver är en situation där den ena parten slutat förhandla och börjat ta saker för givna, och den andre anpassat sig till detta. De överindividuella strukturer som påverkar hur en individ tänker om sig själv och om världen ges då fritt spelrum att göra vad de vill, och det finns ingen större tvekan om att det är detta de gör.

Det viktiga att komma ihåg är att diskussionen mellan parterna är en ständigt pågående sådan, även och särskilt när ingen av dem säger någonting rakt ut. Det går inte att, på ett traditionellt modernistiskt vis, sätta sig ner och ha en storkonferens och Reda Ut alla frågor En Gång För Alla och sedan leva lyckliga i alla sina dagar i vetskapen om att förhållandet är baserat på goda grunder. Varje dag är en ny förhandlingsomgång, om än i så mån att bägge parter ser till att uppehålla sin del av det ömsesidigt uppställda (och högst bildliga) kontraktet.

Som asexuell är detta synnerligen påtagligt. Det här med sex är onekligen en viktig del av det här med parförhållanden, och dess frånvaro tolkas av - inte nödvändigtvis elaka - sinnen som att någonting är på tok, fel och i behov av att fixas. Ni anar säkert att det finns en hel del utrymme och nödvändighet för diskussion kring detta, om och när de överindividuella strukturerna påminner om att, hey, sex. Dock. Som Pink Floyd påpekar - all we need to do is make sure we keep talking. -