Fattigdom

Jag läste just Livbåtens inlägg om fattigdom, och började lite smått fundera över min egen situation. De senaste åren har jag haft en inkomst på 5.5k i månaden efter skatt före hyra, vilket enligt många ligger i den så kallade fattiga zonen av saker och ting. Samtidigt har jag inte känt mig ett dugg fattig - tvärtom har jag utan större bekymmer, sorger och besvär lagt undan dryga tusenlappen i månaden i förberedelse inför den dag då, säg, världsekonomin kollapsar på grund av att folk antisparar eller dylikt. Samtidigt - igen - hör jag talas om folk som har dubbla, tredubbla, fyrdubbla min inkomst som likväl kämpar stenhårt med finanserna. What gives?

Now, det kanske ska nämnas att jag för länge sedan köpt allt jag behöver köpa, och har ytterst få utgifter annat än mat, tevelicensen (ond sak) och de eventuella punkteringarna på cykelen. Det får inte plats med överdrivet många nya möbler på tolv kvadrat, jag klarar mig görbra på det lager av kläder jag ackumulerat, jag har ingen bil som äter grava hål i min ekonomi via alla de tusen kostnader som hör den till, och biblioteket förser mig med alla böcker jag någonsin velat ha. Överhängande utgifter är mer eller mindre minimerade för min del.

Kanske har jag satt mina standarder för lågt - liten lägenhet, ingen bil, inga nya kläder, ingen alkohol. Kanske har jag på något vis lyckats med konsten att vara en sån där bohem utan att för den skull bokstavligen svälta ihjäl. Kanske är jag bara dum i huvudet. I vart fall känner jag mig inte fattig för fem öre, och pengar är, inkomstens placering på fattigskalan till trots, aldrig någonsin något problem.

Som jag skrivit om tidigare så är det lite småvanskligt att dra slutsatser om samhället utifrån en enda datapunkt, särskilt om denna punkt är en själv. Det måste till en systemisk blick för att göra rättvisa åt alla aspekter och nyanser. Livbåten går också in på detta genom den sanna iakttagelsen att både höger och vänster gör billig retorik av att skylla fattigdom på individer snarare än på komplicerade och svårförändrade sociala strukturer.

Ändå kan jag inte låta bli att undra. Om jag, som ändå som rent objektivt är placerad i de fattigas skara, ändå kan tycka mig ha ett överflöd av penningar - är det då mig det är fel på, eller på alla de stackare som har långt mer pengar än vad jag någonsin behöver men som ändå lever miserabelt?

Fattigdom känns oerhört relativt, på något vis. Och mångbottnat. Hur känner du dig? Rik men fattig? Fattig men rik? På marginalen men marginaliserad? Kanske fattig OCH rik, samtidigt, till och med? -