Talet jag inte höll på Medborgarplatsen igår

Det sägs att stora sinnen tänker lika, och om den här veckan har någonting att säga om saken så tänker Calandrella och jag väldigt likadant. Inte bara en utan hela två gånger har hen nämligen överraskat mig (positivt) genom att skriva om någonting som jag tänkt skriva om - innan jag gjort det. Både hen och jag var på Medis och demonstrerade under Piratpartiets flagg igår, och hen skrev det tal hen inte höll där och då.

Vilket då var det inlägg jag hade tänkt skriva så här efteråt, mutatis mutandis. Även jag lekte med tanken att greppa megafonen, ta ordet och leverera någon minuts ordande. Det fanns onekligen både utrymme och, dare I say, behov av det.

Dock. Jag var distraherad av någon vacker i närheten, och hade inte sovit särskilt ordentligt natten innan, så jag kunde inte memorera mitt på-plats-påkomna tal ordentligt nog för att våga hålla det. Och, som Quintillianus säger, så är det värsta en kan göra att komma av sig, så det var nog bäst att låta bli.

Sålunda - här kommer det tal jag tänkte fram när jag var på plats, bokstavligen på stående fot. Jag skulle kunna fuska och skriva världens mest superelaborerade retoriska mästerverk, men det skulle nog, ni vet, märkas. Lite efterputsning är omöjlig att komma förbi, dock, så här i översättandet från tanke till text. Here goes:

Vänner! Vi lever i märkliga tider! Vi lever i en tid där det anses vara viktigare att konsumenter är aktiva på en artificiell marknad än att medborgare får åtnjuta sina aktiva demokratiska rättigheter! Vi lever i en tid då staten lägger ner mer resurser på att jaga ungdomar än på att upprätthålla det civila samhället! Vi lever i en tid då vissa extremt högljudda minoriteter tillåts köra över landets demokratiska historia med en bulldozer som lika gärna kunde vara gjord i och direktimporterad från Sovjet! Vi lever i en historisk tid, och om vi inte agerar nu så kommer våra barn att undra varför vi inte gjorde någonting när vi ändå var där och hade chansen! [paus][avslutning, eventuellt omnämnande av en viss blogg]

Som synes inget särskilt avancerat anförande. Basically ett inledande påstående och sedan ett upprepande av frasen 'vi lever' och följt av en lagom godtycklig utfyllnad därefter; formen är sådan att det kunde handlat om vad som helst. En behöver dock inte vara särskilt originell eller poetiskt lagd eller invecklad eller komplicerad när en talar inför folk; enkelhet är en retorisk dygd, trots allt. Det är viktigare att våga ta ordet än att vara snygg i mun.

Likväl. Som jag skrev i mitt förra inlägg så pågår den pedagogiska processen ständigt, och inför nästa gång så är jag, tack vare den här erfarenheten, mer redo att ta plats, ta ordet och ta tillvara på tillfället. Demonstrationsformen var oerhört bra, och jag hoppas väldigt mycket att vi behåller den; annars blir jag tvungen att ta plats, ord och tillfälle till mig att se till så att det händer.

(Ty om jag vet att det händer igen, så kan jag öva in någonting innan.) -