Tänk stort

Det finns vissa problem med det överindividuella sättet att se på världen. Inte bara det att de flesta inte har det synsättet, och därför inte tar emot de insikter en får av dess betraktelser; inte bara det att det får en att göra saker som till en början ter sig ytterst märkliga för andra; inte bara det att en blir akut alienerad från sina medmänniskor om en spenderar för lång tid med det. Nope. Dessutom så är den mest fundamentala basen för ens empiriska experiment och informationsinhämtningar om den verkliga världen det egna, subjektiva perspektivet på densamma.


Ni anar säkert redan här den inneboende svårigheten i att anamma ett överindividuellt perspektiv utifrån ett ofrånkomligt individuellt sådant. Hur kan en någon anta ett perspektiv på samhället som inte i grunden är färgat av sin egen uppväxt, sina egna erfarenheter och sina egna fördomar på ett sådant sätt att perspektivet inte bara blir en logisk förlängning av denne någons redan existerande uppfattning om saker och ting?

När jag säger att jag har vissa klassinducerade blindheter är det denna svårighet jag anspelar på. Jag skulle kunna gå den naiva vägen och säga att eftersom jag känner till att de finns så är jag konstant vaksam efter dem, och reagerar direkt när de visar sina ingrodda tentakler. Om det inte vore för att det inte fungerade så skulle jag köra på det; i stället erkänner jag rakt ut att de finns, att de har viss inverkan och att de inte kommer att gå någonstans den närmaste tiden. Det är ärligare på det viset - långt ärligare än arbetarklassens självpåtagna direktkontakt med verkligheten, adelns av gud givna överlägsenhet gentemot resten av världen eller de rikas inneboende förtjäning av sin rikedom.

Inom filosofin har det sedan tid urminnes - redan de gamla grekerna - rasat en debatt mellan rationalister och empirister. Med viss förenkling (som inte håller på någon som helst tenta utan vidare utveckling) kan det sägas att de förra anser att sann kunskap - the real deal - enbart och endast nås genom att i tanken vrida och vända på alla logiska konsekvenser och slutledningar som ett visst utgångsläge ger. De senare menar däremot att den sanna kunskapen enbart och endast består av det som är verkligt, dvs det som en kan undersöka empiriskt, dvs det som det går att kavla upp ärmarna och sparka på.

Now, det empiriska synsättet går grovt sett att översätta med det individuella. Det är i egenskap av individer som vi drabbar samman med verkligheten och dess händande, och det är som individer vi lär oss dess mest fundamentala lagar. Så som att, säg, saker och ting tenderar att falla nedåt om en släpper dem i luften, eller att vatten - om det själv får välja - är relativt vått.

Det rationalistiska synsättet går dock inte att översätta till det överindividuella. Det är, snarare, de verktyg en använder för att släpa sin individuella empiriska - fenomenologiska - uppfattning om och av världen till det överindividuellas nivå. Det händer inte av sig själv, och många av de modeller och teorier som används för att åstadkomma denna uppsläpning är ytterst främmande för de flesta. Det är dock därför de fungerar - genom att utgöra främmande element och inkräktare i ens individuellt utvecklade tänkande så tvingar de en att släppa taget om sina egna heliga kor och inse att världen är långt större än ens egen uppfattning om den.

Den empiriska fenomenologin är ofrånkomlig. Den som, av någon som helst anledning, vill hacka i mer än bara sin egen uppfattning om samhället, behöver verktyg. Dessa består, mestadels, av rationalismens mer eller mindre världsfrånvända modeller och konstruktioner om detta vårt samhälle.

Det är nästan en aning ironiskt, inte sant?