Arbetslösheten och dess ickeproblem

Som sociolog tvingas en ständigt att konfronteras med att resten av världen består av icke-sociologer. Det är förvisso ett ofrånkomligt inslag inom varje vetenskaplig disciplin att dess rön och insikter ibland inte är helt lätta att kommunicera med utomstående, men sociologer har det värre än andra. När exempelvis en teoretisk fysiker talar om någonting som vanliga människor - i betydelsen folk som inte orkat sig igenom naturvetarlinjen först en gång på gymnasiet och sen en gång till på universitetet - inte förstår, så talar hen vanligtvis om saker som inte spelar någon större roll för dessa människors förståelse av världen. Det finns ett fåtal nischer utanför det akademiska där de exakta nyanserna av den subatomära fysikens byggstenar dryftas under animerade och actionfyllda former, men generellt sett så kommer vetenskaparen undan med att säga närmast vad som helst så länge det läggs fram på ett snyggt sätt. Kvarkar är, rent socialt sett, inte de hetaste av heta potatisar.

När en sociolog talar om sina senaste resultat, dock, så kommer denne närmast obönhörligen att trampa på någons ytterst ömma och trampvänliga tår. Detta beror inte på att sociologer nödvändigtvis alltid är kontroversiella - det finns gott om exempel på sådana som tar 750 sidor på sig att inse att vatten trots allt (men bara under gynnsamma förhållanden) tenderar att vara relativt vått - utan på att de talar om sådant som folk bryr sig om. Uppkvarkar har en akut likgiltig status hos folk, men samhällets fungerande och dysfungerande har det inte. Det finns tusen mer eller mindre artikulerade inställningar, attityder, fördomar och önsketänkningar angående hur samhället bör och ska se ut, och ungefär samtliga går precis tvärtemot vad den sociologiska tanketraditionen har att säga.

En sådan mer eller mindre artikulerad fördom är den att individen i sig själv är ytterst ansvarig för hur hens liv ser ut, sett ut och kommer att se ut. Livsagnostiker är en avid förespråkare för det här synsättet, och tenderar att flika in med invändningen att individen spelar större roll än strukturer varje gång jag tar upp klasstrukturer och liknande. Den är extremt vanligt förekommande även i övrigt, vilket en märker om en frågar vanliga människor om deras syn på saker och ting, och den är precis lika ingrodd som den är förekommande. Att ifrågasätta denna individcentrism är närmast detsamma som att ifrågasätta själva bäraren av inställningen i fråga - ironiskt nog.

Det en sociolog gör är inte bara att studera samhället, utan även att studera samhället som sådant, och än mer vad det gör på en överindividuell nivå utan att någon enskild individ egentligen syftar till att få detta gjort. Redan där uppstår en kommunikativ svårighet. Den vanlige människan 'vet' att saker och ting som händer har orsaker, och att dessa orsaker tar sig form av individer som gör saker. När någonting går fel så 'vet' den vanlige människan omedelbart att någon är ansvarig, och att ett prompt besök med högafflar och facklor ser till så att detta något - denna någon - inte händer igen.

En sociolog har inte denna visshet. Vad hen i stället har är överindividuella begrepp och strukturella synsätt på samhället som säger att det faktiskt inte spelade någon speciell roll vem som satt vid rodret just där och då, och att saker hade förmodligen sett likadana ut även om någon annan hade gjort det. Vilket är en svårsåld idé när högafflarna väl är framtagna - de är ju trots allt framtagna i vetskapen om att när de väl är använda så är problemet fixat och att det sedan går bra att gå hem och titta på teve igen.

För att exemplifiera det här så kan vi ta frågan om arbetslöshet - en sociologisk fråga som många har åsikter om. Det individcentrerade perspektivet säger att den individ som inte lyckas skaffa sig ett jobb har misslyckats, och dessutom misslyckats enbart och endast utifrån egna meriter, och att hen därmed per definition är ett misslyckande i sig själv. De åtgärder som sätts in mot arbetslösheten utifrån detta perspektiv blir därför åtgärder mot misslyckade individer, som måste fösas, tvingas eller lockas till att lyckas. Lösningen - högaffeln - är att göra läget så eländigt för de individuella arbetslösa att de blir desperata nog att de skaffar sig ett jobb, vilket de ju bevisligen inte gör i nuläget. Hårdare tag, sluta dalta!

Om en ser på det hela från ett lite längre avstånd så visar det sig att ett hundraprocentigt deltagande på arbetsmarkanden egentligen inte är nödvändigt. Det som behöver göras för att saker ska flyta på som det brukar kan göras redan när en nått upp till en långt lägre siffra - låt oss för enkelhets skull säga 75%. När dessa 75% är aktiva och i färd med att göra det som behöver göras, så finns det fortfarande 25% som inte direkt behövs. Det spelar ingen roll om dessa är moraliska, omoraliska, arbetsförmögna, latmaskar, hederliga arbetssökare eller slöa arbetsundvikare - individen som förklaring ligger på helt fel nivå. Det spelar ingen roll om samtliga inblandade utgör självaste sinnesbilden av arbetstagarens ideal - skon klämmer i och med att det inte finns mer att göra.

Idén om att alla ska dra sitt strå till stacken via ett lönearbete föddes med industrialiseringen av västvärlden. I de nybyggda fabrikerna fanns det en direkt koppling mellan antalet anställda och fabrikens lönsamhet. Fler anställda betydde högre produktion betydde högre inkomst betydde möjlighet till fler anställda som skulle innebära högre produktion osv. Det fanns ingen direkt anledning att inte anställa så många som möjligt, och till sist så blev lönearbetet som överlevnadsmekanism norm. I den allra tidigaste fabrikseran var även barn lönearbetande fabriksanställda, men det gick som tur var över efter ett tag.

Efter hand så infördes dock olika former av maskineri i produktionen, och den direkta kopplingen mellan nyanställningar och inkomstökningar försvagades och/eller försvann. I stället blev det viktigare att anställa precis så många att maskinerna kunde skötas på ett optimalt sätt, utan att anställa för många. Det gällde att hitta det gyllene mellanläget mellan maskinens maximala produktivitet och löneutbetalningens gissel. Det antal anställda som kunde producera mest för minst blev idealet. Skillnaden mellan före och efter är uppenbar. Före var det en bra sak att ha så många som möjligt i färd med att göra saker; efter fanns det ett visst antal moment som behövde göras, och dessa moment medförde ett visst antal arbetstillfällen. Sen fanns det tillräckligt med anställda för att hjulen skulle fortsätta hållas i rullning. Alla behövs inte; vi klarar oss med ett lagom stort antal, klarar oss bättre till och med. Kan någon fösa undan alla dessa onödiga människor från vår arbetsplats, tack?


Samhället som överindividuellt system - samhället som sådant - behöver strängt taget inte att varje enskild individ drar sitt strå till stacken och skaffar sig ett hederligt arbete. Tvärtom så räcker det nuförtiden med att bara en del av samhällets individer lönearbetar för att samhället som sådant ska fungera. Ett antal till kan arbeta med sådant som inte är direkt centralt för samhällets bevarande, men efter en viss mängd sådant arbete så finns det egentligen inget mer att göra. Alla gator är sopade, alla frisyrer är klippta, alla elledningar är ledande, alla byggarbetsplatser är fullbemannade, alla proffsfotbollsmatcher blir spelade. Allt som kan göras blir gjort, och den del som inte gör kan luta sig tillbaka och njuta av den föreställning som är livet.

...såvida inte den mekanism som ser till att distribuera det som behövs för att individen ska överleva är knutet till innehavandet av en inkomst, dvs ett arbete. Vilket många sociologer försöker påpeka är en fruktansvärd tragedi som orsakar ett oerhört lidande bland de som betraktas som 'överflödiga' snarare än som fullvärdiga medborgare. Ju högre påpekandet är, desto högre tenderar utbuandet att bli. Främst då från den vanlige människan, den arbetande människan. En av de stora ironierna är att det främst är arbetarklassen som insisterar på att det goda arbetet är ett Gott Arbete, och att detta är av Gud givet som en gåva till den arma människorasen som kur och botemedel mot den synd det är att existera. Stigmatiserandet av den arbetslöse innebär att den arbetande kan jämföra sig med den odugliga och oarbetsamma delen av befolkningen och finna att det är gott att vara i den bättre delen av jämförelsen.

Att jaga enskilda arbetslösa för att genom själva jagandet tvinga dem att ta sig ur ett tillstånd som de har försatts i utan egen förskyllan och för det mesta utan att vilja det - är inte bara missriktat, utan direkt destruktivt för den sociala sammanhållningen. Att stigmatisera 25% av samhället för majoritetens självkänslas skull kan inte sluta väl. Att i stället frikoppla rätten till överlevnad från innehavandet av en inkomst, och därmed göra arbetet till någonting frivilligt, är däremot en mer framkomlig väg. Denna frikoppling är dock omöjlig att göra - eller ens formulera - utifrån det individcentrerade perspektivet. Allas ovillkorliga rätt till överlevnad förvandlas till den enskildes möjlighet att snylta på alla (arbetande) andra, och därifrån är det omöjligt att ta sig vidare någon stans alls.

Att alla inte har ett lönearbete är bara ett problem när den som inte har lönearbete inte heller har mat. Se bara till att mat, bostad och tillgänglighet till lokalsamhället finns för alla, och 'problemet' med arbetslöshet finns inte längre. Det finns en systematisk skillnad mellan att det finns mat åt alla och att det finns arbete åt alla - där det förra är sant behöver det senare inte med någon som helst nödvändighet vara relevant. Överlevnad kommer först; uppfyllandet av en absurd religiös övertygelse om att Alla Måste Arbeta kan gärna förskjutas till en bortglömd sjuttondeplats när det gäller prioriteringar.

Så. På något sätt måste vi komma över det här med att arbete för alla enskilda och enstaka individer rent systemiskt inte längre är ett alternativ, och se till att alla medborgare ovillkorligen garanteras rätt till mat och bostad, utan att behöva gå omvägen via förvärvsarbete. Alla behöver inte arbeta; alla behöver äta.

Det allra största bekymret med detta är dock att det för det mesta är lättare gjort än sagt. Fysikerna kommer undan med att prata ett språk som är i det närmaste ogenomträngligt, eftersom de talar om saker som folk inte bryr sig om. Sociologer kommer inte undan med någon som helst tvetydighet, eftersom de talar om sådant som berör folk i deras vardag - och deras vardag som helhet.

Ni kan plocka fram högafflarna nu. Facklor finns utplacerade i överflöd längs med vägen, så det är bara att börja jaga. -