En kort men ändå inblick i en fenomenologisk vardag

En aspekt av ACTA-fadäsen är att random människor som råkar vara anställda på Tullen ska få kolla igenom ens mp3-spelare när en känner sig manad att bege sig ut i världen flygledes. Detta känns oerhört korkat, rent säkerhetsmässigt - musik kan vara explosiv och orsaka flodvågor av kravaller, upplopp och andra kollektiva känsloyttringar, men den är inte explosiv på det sätt att dess blotta spelande per automatik orsakar till synes ofarliga föremål att förvandlas till höglabila och extremt farliga brandbomber. Den kan röra upp känslor, men den kan inte röra kontrollerna i förarsätet på planet. Den kan föra en till platser dit flyget inte kan ta en, men själva planer förblir lojalt inom ramarna för fysikens lagar.


Nu är förstås inte poängen med denna fadäs primärt att öka flygsäkerheten, men likväl utgör den en bra ursäkt för att - till synes utan egentlig anledning - berätta vad som står att finna i mina mp3-spelare just i detta nu. Ja, mina, i plural. Precis så som jag har två skärmar så har jag två ytterst portabla ljudanläggningar. En för podcasts, och en för musik.

Anledningen till denna dualitet står att finna i att där det går oerhört smidigt att byta låt stup i kvarten, så är podcastsaker oftast över en timme långa. En låt som avbröts mitt i kan en ofta lyssna ikapp genom att helt enkelt börja om från början igen, men ett tre timmar långt seminarium som avbrutits mitt i för att en ville lyssna på en låt tar ett tag att komma tillbaka in i. Att spola finns förvisso som alternativ, men när en passerar längder på över en halvtimme så måste en bokstavligen hålla ner FF-knappen i flera minuter, vilket är en aning skitjobbigt. Lättare då att bara stänga av den ena och byta till den andra, för att sedan återkomma till precis det ställe en var på när en skiftade. Vilket är oerhört behändigt, särskilt om en är ute och cyklar och lyssnar på en diskussion om hur vi på lång sikt ska lösa världens energiförsörjning genom att ta tillvara alla chanser och möjligheter - och helt spontant hamnar i ett race med någon som tror sig vara snabbare än en själv. Bara att byta från diskussionen till den oerhört behändiga och fartvänliga techno en bara råkar ha i den andra spelaren.

Som ni anar så är platsen för mitt lyssnande i cykelsadeln. Jag spenderar löjligt mycket tid i denna, och det sätter sina spår i mina rese- och lyssnarvanor. Ibland tar jag omvägar för att inte komma hem innan ett visst avsnitt tar slut; ibland letar jag upp saker att lyssna på för att jag vet att jag kommer att vara ute längre än vanligt.

Soe. Podcasts. Det är, i all korthet, små radiorogram som en laddar hem i mp3-format. Som musik, fast oändligt mycket längre och med mer prat än musik. Det finns musikpoddar, men sådana har inte slagit igenom hos mig, av någon anledning.

Just nu är jag inne i en Long Now-period; jag laddade hem alla mp3-filer som stod att finna på deras xml-sida (downthemall är en underbar sak att ha) och petade över dem till min lilla bärbara. När jag inte kör maraton så brukar veckans lyssningstid räcka precis till att lyssna igenom den lilla samling av poddar som jag samlat på mig under åren. Den består dels av djupa poddar med tungt innehåll som berör alla delar av ens liv - C-realm, Psychadelic Salon, Long Now och Dan Carlins Hardcore History - till lite lättsammare saker, som Spanarna, Stack Overflow och Diktafon - till extremt lättsamma, som Right Where You Are Sitting Now, Engadget och Girl Genius. När de avsnitt jag råkar besitta just för stunden är slut så brukar ett nytt ha dykt in i bilden, så det är bara att ladda och fylla igen.

Musikledes är det mest sådant som passar för en någon i rörelse. Ibland techno för att komma in i en snabbare rytm; ibland Enya för att njuta av att vara ute i ögonblicket. Och, förstås, allt därimellan.

Om ACTA-fadäsen skulle få för sig att gå igenom skulle jag bara ta med min podspelare när jag reser. De samtal jag lyssnar på är närmast uteslutande fria för allmänheten att ta till sig och lyssna på hur och när de vill - även om ord och meningar, rent säkerhetsmässigt, är långt farligare för den rådande ordningen än vad någon insmugglad brandbomb någonsin kan vara. -