En förutsägbar framtid

Jag sitter och läser domen mot Pirate Bay, och varvar denna läsning med att läsa reaktionerna på densamma. Det hela får en intressant spinn i och med att jag ibland först läser någonting i domen som sedan drabbas av en brutal sågning i reaktionerna. En återkommande sak är mysteriet varför vissa skadeståndsbelopp benämns i euro och andra i kronor - det känns en smula som någonting som någon måste förklara det hela för en för att det ska bli begripligt. En annan, mer påtaglig och totalt genomgående råd tråd i reaktionerna är ilska - ilska, sorg, raseri och ett visst mått av resignation. Det hela lämnar mig med en återkommande tanke i bakhuvudet:

Hur lång tid kommer det att ta innan någon mördas?

Det talas ofta och mycket och länge om vikten av att kunna leva i ett samhälle där en inte blir mördad för sina åsikters skull. Det är en nobel och beundransvärd inställning till saker och ting, men den måste också ackompanjeras av en liknande sådan, nämligen den om vikten av att kunna leva i ett samhälle där en inte blir mördad för någon annans åsikters skull. Vilket då torde vara minst lika viktigt.

Ändå är det åt det hållet det barkar.

Varje lag om mer övervakning, hårdare tag och mindre demokrati skapar i sig själva en känsla av motstånd hos människor. Det ligger i sakers natur - varje aktion möter en ekvivalent och omvänd reaktion, som Newton sade, och det gäller även i sociala sammanhang. Även om dynamiken förstås är lite mer komplicerad än när det gäller ren fysik.

Varje lag om övervakning skapar ett ökat intresse för kryptering. Varje lag om hårdare tag skapar en latent beredskap hos befolkningen att bemöta de hårdare tagen med egna hårdare tag - vanligtvis i termer av våld, men även i termer av planer av typen "vad händer om polisen kommer och gör en husrannsakan?", eller bara i termer av vad en bör göra om polisen kommer rent generellt. Och varje lag om mindre demokrati skapar en anda hos befolkningen om att myndigheterna inte är att lita på, och att det är bättre att söka alternativa vägar för sina vardagar.

Det sistnämnda ser vi tecken på i exempelvis Rosengård, där polis och brandkår utsätts för stenkastning närhelst de visar sig. När tilltron till myndigheterna sjunker så behandlas de därefter. Och omvänt.

Det här är inte raketkirurgi. Du kan titta i vilken grundbok som helst i sociologi eller statskunskap och finna att detta förmodligen finns med redan i innehållsförteckningen.

På sistone har vi drabbats av en hel uppsjö lagar på det här temat. Varje enskild lag kanske kan motiveras med någon slags hänvisning till nödvändighet, effektivitet eller säkerhet, men tillsammans utgör de ett påtagligt tryck som, givetvis, orsakar ett mottryck. Jag har nämnt dessa lagar i ett otal tidigare inlägg, så det känns overkill att nämna dem igen.

Summan av lagarna, mottrycket, blir om delarna läggs ihop att vi får en befolkning som krypterar och gömmer sig till vardags, som förbereder sig både fysiskt och mentalt för att hamna i situationer där de och polisen befinner sig på olika sidor, och där förtroendet för statsmakten (med rätta) sjunker så pass att viss brottslighet börjar betraktas som vardaglig. Summa summarum - helhetsbilden är att vi är på väg mot ett samhälle där normaltillståndet är att befinna sig i ett inofficiellt gerillakrig med staten.

Och det är där mördandet kommer in i bilden. Ju fler såna här lagar som införs och upprätthålls, desto starkare blir motståndet. Eventuellt kommer det att gå så långt att statstjänstemän mördas just för att de är statstjänstemän - vilket då är detsamma som att mördas för någon annans, statens, åsikters skull.

Detta är inte en positiv utveckling. Och TPB-domen hjälper inte - i alla fall inte på något annat vis än att visa på exakt hut mycket uppdämd ilska det finns där ute, och ungefär var vi befinner oss i gränslandet mellan demokrati och inbördeskrig.

Den stora anledningen till att jag kallar mig och Piratpartiet för konservativa är för att vi tycks vara de enda som aktivt arbetar mot denna utveckling. I jämförelse framstår de andra partiet som radikala extremister, som inte stannar upp för att erkänna vare sig social dynamik eller de synliga tendenser på det jag just gått igenom - i jämförelse framstår de som extrema eftersom de bevisligen är villiga att dra det hela till inbördeskrigets spets innan de tänker stannar upp.

När jag ser reaktionerna på domen så får jag nästan ett intryck av att jag och mina partikollegor snart kommer att vara det enda som står mellan den arga folkmassan och den regelrätta massrevolten.

Det är inte sådana tankar som hjälper en att sova lugnt om nätterna.

Media om TPB: SvD, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, DN, DN2, DN3, DN4, SR, SVT, SVT2, Newsmill, AB, AB2, Expressen, Ex2, Idg,,