IT-politik - i all enkelhet

Det sägs ibland att den nuvarande regeringen inte har någon IT-politik, och att frånvaron av densamma är ett enormt problem för Sverige. Detta är inte sant. Faktum är att vi hade en fenomenal IT-politik under 90-talet, med bredbandsutbyggnad och diverse synnerligen effektiva incitament för att få folk att skaffa datorer att använda detta bredband med. Det är en något underuppskattad del av den svenska IT-politikens historia, och vi tenderar att ta den lite för mycket för given.

Detta förändrades, dock. Någonstans strax efter att IT-bubblan visat sig vara gjord av såpa snarare än mer hållbart material så övergick internet till att vara nationens räddadre och hjälte till att bli någonting farligt och riskfyllt. Det som en gång påhejats och i viss mån pådyvlats befolkningen blev nu någonting som måste hanteras och begränsas - särskilt som det visar sig allt omöjligare att helt enkelt avskaffa det, för att inte tala om allt onödigare. När det väl är på plats så borde det användas - enligt både förespråkare och skeptiker.

Så i stället för att försöka stimulera och bejaka det däringa internätet ännu mer, så kom FRA och Ipred. Övervakning för att se till så att ingen gör någonting dumt i denna sköna nya digitala vardag, och straffskalor för att säkerställa detsamma lite extra.

Metamorfos är bara förnamnet.

Vi kan med en mindre förenkling se att det skett en förändring i synen på internet. Nittiotalets överhypade optimism om att allting skulle bli utopiskt i nätverkssamhället dog rätt fort när insikten om att samma utopi gjorde väldigt många av de gamla maktförhållandena smått obsoleta. Förändring och modernisering i all ära, men inte så mycket att vi också måste förändras och moderniseras!

Att säga att Piratpartiet förespråkar nittiotalets överhypade optimism rörande internets potential är dock att göra det väldigt enkelt för sig. Att säga att den nuvarande regeringen inte har någon IT-politik är även det att göra det allt för enkelt för sig. Snarare behöver det sägas att nätoptimismen utvecklats, liksom IT-politiken - och att det förra har tvingats organisera sig på grund av det senare.

En enkel utgångspunkt är att säga att Piratpartiet har en ambition att föra en positiv IT-politik, och de nuvarande powers that be en negativ sådan. Positiv i den bemärkelse att internet kan ge makt åt medborgare; negativ i den bemärkelse att det kan göra samma medborgare maktlösare. Detta vore en för enkel utgångspunkt, men den tjänar ändå som riktmärke för att se var skiljelinjen går - mellan makt och medborgare.

Det är inte skrivet i vare sig sten eller grundlag att den svenska staten absolut måste se internet och medborgarmakt som ett internt hot som måste hanteras med antiterrorlagar. Vi har en historia av att satsa på positiv IT, och vi har gång på gång förklarats vara världens främsta IT-nation. TPB är en symbol på detta, liksom på hur politiken förändrats; piraternas hjältar och nittiotalets IT-politiska barn möter rädda och förskräckta lagstiftare som försöker reglera ett självreglerande system med artonhundratalets maktmedel.

Saker och ting förändras. Vi lever i föränderliga och intressanta tider.

Må vi inte slösa bort detta genom att tro blint på de förenklingar vi målar upp för oss själva. Det är inget fel i att använda dem som utgångspunkter för att försöka förstå det som pågår, men ingen tjänar på att debatten lägger sig bara för att vi tror att den är enkel. -