Att lokalisera utbildningen

Den gode Björklund lyckades häromdagen med konststycket att sparka igång utbildningsdebatten igen. Jag har för mig att jag redan sagt att den har en tendens att sparkas igång lite då och då för att sedan glömmas bort igen av de som inte arbetar direkt med den, så jag skippar den delen den här gången. I stället tänker jag notera att det i just det här fallet tycks handla om geografiämnets vara och värde, vilket är intressant då de flesta av oss förmodligen kommer ihåg just geografin som någonting ytterst marginellt.

I alla fall de av oss som föddes för sent för att drabbas av tvångsinlärning av samtliga Sovjets vattendrag. Eller, viktigare än så, Hallands.

Hursomhelst. Debatt uppstod, och den gode Björklund framlade den retoriska hypotesen att faktakunskap och helhetsförståelse inte nödvändigtvis är motsatser till varandra. (En retorisk hypotes är någonting som läggs fram som ett övertygande element utan att för den skull underbyggas med argument och stuffs; påminn mig om att skriva ett inlägg om sådana något år.) Vilket då är sant på sitt sätt, men lite skevt på ett annat eftersom nuvarande betygssystem förlåter den som glömt vad Moldaviens huvudstad heter om de samtidigt lägger fram en bild av hur första världskrigets fasor utgjorde ett monumentalt ingrepp i den europeiska självbilden. Helhetsbilden ger alltid MVG, faktarabblandet alltid G.

Som utbildare-in-training så gör jag inte så mycket annat än att tänka på utbildning numera. Särskilt då under de föreläsningar och seminarier som förgyller min vardag - vad i utbildningstillfällena är det som orsakar utbildningens effekter? Hur kommer det sig att vissa moment är effektivare än andra? Varför tycks vissa suga åt sig som kunskapande tvättsvampar medan andra är och förblir till synes oemottagliga ens för den mest pedagogiska av prestationer? Var, hur, när och varför händer utbildning - och när struntar den i detta?

Min tro är att den gamla tesen att det beror väldigt mycket på läraren i stort sett är korrekt. Men inte på grund av skillnader i lärares rent förklarande förmåga - att kunna förklara saker är förvisso ett plus, men det är ett plus i kanten. Det rör sig snarare om skillnader i förmågan att skapa ett socialt sammanhang där lärande kan inträffa - hur detta än må se ut. Vi har alla hört berättelsen om värstingklassen som alla lärare går bet på - förutom den gamla spröda gumman som på något vis lyckas få eleverna att finna det omöjligt att bete sig omöjligt när hen är där. Det spelar ingen roll vilket ämne det är, eller ens om läraren är särskilt formellt behörig eller inte - det viktiga är att klassrummet just där och då blir en plats där viktiga saker händer, och att det därför är absolut självklart att ta klasstillfällena på allvar.

Detta flyttar över tonvikten från fakta till helhet ganska rejält. Inte bara när det gäller ämnesinnehåll, utan även när det gäller skolan som sådan. Vad eleverna lär sig i detalj har aldrig varit särskilt viktigt - och om en detalj råkar vara viktig så lär den dyka upp så pass många gånger att den inte kan undvikas. De där större dragen är desto viktigare, men de följer för det mesta inte av att läraren med retorisk skicklighet förmedlar dem likt ett sms genom luften. De följer snarare på att läraren tilltalar ett intresserat sinne i en miljö och situation som aktivt tillåter och uppmuntrar detta intresse att existera.

Och när en sådan situation väl är etablerad, så inträffar utbildning snabbare än vad en fyraåring teleporterar sig från en aktivitet till en annan.

Att säga att utbildning är en social situation är dock inte särskilt populärt. Det flyttar fokus från det individuella lärandets och presterandets heliga gral (vilket är en syn på saken som uppmuntrar till individuell förändring, vilket då är billigt rent budgetmässigt) till mer systemiska och institutionella frågeställningar (vilket oroväckande fort leder fram till tanken att status quo kanske inte är helt optimalt, och att dyra och mentalt ansträngande omdefinitioner behövs lite för omedelbart). Ryggmärgsreflexen blir att vifta bort det som flum, slapphänthet och hippievänsterdrogromantiskt - eftersom det i all ärlighet är skitsvårt att reformera ett system med snart två hundra års institutionell tröghet inbakat, och desto lättare att bara gilla läget.

Grejen är bara den att eleven redan har anammat den här synen på saken, och redan tillämpar den med sådan expertis att de om möjligt har MER institutionell tröghet att försöka ta sig förbi. Och låt mig säga att så fort de inser att geografin inte är värd att ta på allvar så spelar det ingen roll om Björklund, den samlade forskarvärlden eller ens den superambitiöse megapedagogen har de bästa av avsikter - utbildningen kommer att låta bli att hända eftersom den inte känner sig välkommen ett sammanhang som inte välkomnar den med öppna armar och öppna sinnen.

Och, i all ärlighet, - vem kan ta skoldebatten på allvar när den handlar om huruvida elever ska korvstoppas med antingen det ena eller det andra? Egentligen?

Vad för slags kunskapssamhälle byggs på sådana grunder?