Om talrädsla

Kommunikativa svarta hål finns inte bara på internet. Ibland hamnar de i magen också. Nu kanske vi hamnar mer eller mindre ofta i situationer där vi talar inför andra - i alla fall i mer officiella sammanhang - men jag tror de flesta av oss känner igen sig i den där känslan som infinner sig innan talandet ska sätta igång.

Nervositet. Fjärilar. Ett stort svart avgrundshål av nervisotet och talängslan.

Det luriga med detta svarta hål är att det blir större ju mer en tänker på det. Det livnär sig och växer på ens nervositet, och om det får tillräckligt mycket näring så börjar det äta sig in även på andra delar av ens liv. Att bara förneka det fungerar inte - det livnär sig fortfarande, och att förneka är även det ett slags erkännande. Det går inte heller att stirra det i vitögat - det gömmer sig ju trots allt i magen, och det gäller att hålla sig vän med sin mage.

I stället får en ta det för vad det är: det faktum att en tar talsituationen på allvar. Och än mer de personer som en talar till.

Det är en väldigt bra början. Långt bättre än vad många professionella talare har.

Tricket är att det är tillåtet att fuska. Dels i termer av att ha med sig små fusklappar - till och med programledare använder dem, och får de får du. Men också i termer av att tjuvstarta. Om en övningshåller sitt tal ett par gånger i tvättstugan (eller någon annan stans) innan det är dags att hålla det på riktigt så går det mycket lättare. En kan ju bevisligen hålla talet, och har gjort det flera gånger - den enda skillnaden är ju att det råkar vara människor i närheten, eller hur?

Det bästa en kan göra är att öva in inledningen så att den sitter i ryggmärgen. På så vis kan en smyga in i talarstolen och dra av den medan en vänjer sig vid situationen. Publiken får någonting att lyssna på, och du kommer upp i varv. Du kanske märker att hjärtat slår fortare, att benen känns lite darriga och att det kanske är lite varmare än vanligt, men det gör inget. Det är bara adrenalin, och det är det som kommer att hålla dig igång under talets gång, och det syns dessutom långt mindre än det känns. Och när inledningen är avklarad så kommer du att märka att någonting förändrats:

Det stora svarta är borta.

Det skräms nämligen av tanken på att tala inför folk, så när du gör det så kommer det att springa ut ur rummet och göra någonting annat tills du slutat. Sedan kanske det kommer tillbaka igen, men då kan du alltid tänka tillbaka och inse att - du har ju gjort det förr, så varför inte en gång till?

Now, det stora svarta kommer aldrig att försvinna helt. Det är en bra sak, för det innebär att en fortfarande tar talsituationerna på allvar. Men det är vanligtvis långt jobbigare att tänka på det än att faktiskt göra själva talandet, och ju mer en förbereder sig desto lättare blir det att komma förbi den mörkaste kanten av det hela.

Jag är fortfarande lite nervös inför föreläsningen om två veckor, så jag tror jag ska börja jobba lite mer på inledningen.

Vi ses där!