Kriget mot terrormedborgarna

Kriget mot terrorismen har aldrig handlat om att skydda vanligt folk. Det framgår redan av namnet - krig, mot terrorismen.

För det första så har krig över lag varit det absolut sämsta sättet att skydda vanligt folk genom historien. I den antika världen slutade krig oroväckande ofta med att hela städer sattes i brand, vilket skulle kunna sägas vara någon slags absolut motsats till att skydda invånarna. I mer moderna tider har doktriner av typen "vi måste förstöra byn för att kunna skydda den" tagits på allvar, vilket sätter tonen för hur krigsföring går till även i dagsläget.

Nu sker förstås inte krig rent generellt. Det är ytterst få stater genom åren som lyckats med konststycken att hamna i krig med precis resten av världen - vanligtvis tenderar det att vara en ganska lokal affär mellan ett mindre antal aktörer. Krig - likt Husserls tankar - sker alltid i en riktning, mot någonting specifikt. Vad detta något är väljs politiskt - även ett angripet land beslutar politiskt om huruvida det ska försvara sig eller inte.

Låt oss kalla krig "statligt sanktionerat [över]våld mot politiskt utvalda objekt". För enkelhets skull.

För det andra så är terrorism ett fenomenalt luddigt begrepp. Det kan, i en minimal defnition, betyda handlingen att begå ett terrorattentat - bomba en byggnad, begå en planerad massaker på öppen gata, inta en ambassad etc. Det kan också betyda de organisationer som har planer, ambitioner eller kapacitet att begå dylika terrordåd - Al-Qaeda och IRA, exempelvis.

Det kan också, i en maximal definition, innebära de medel som behövs för att potentiellt kunna begå ett terrordåd. Och det är denna definition som tycks gälla närhelst vi talar om ett eventuellt krig mot terrorism. Det är inte så att folk med kända kopplingar till terroristorganisationer vägras flyga med kommersiella flyg; snarare utsätts alla för de säkerhetskontroller som ett sådant färdsätt tydligen motiverar, med porrmaskiner och allt.

Vilka medel behövs då för att potentiellt kunna begå ett terrordåd? Bomber är förstås behändiga, men det behövs inga speciella befogenheter för att haffa folk som springer omkring med explosiva föremål i högsta hugg. Snarare handlar det om den kommunikation som krävs för att skapa koordination vid de tillfällen då bomben faktiskt ska smälla. Vem som helst kan vansinnesexplodera på tunnelbanan, men om tio bomber på tio olika platser ska smälla samtidigt en viss given dag så krävs kommunikation - mobiltelefoner, internet, radio, etc. Och på så vis ligger det i antiterrorismens väsen att försöka förhindra detta.

Terrorism blir alltså synonymt med koordination och kommunikation.

Om vi nu översätter "kriget mot terrorismen" till vad vi hittills sagt, så kommer vi fram till någonting som kanske inte riktigt rimmar väl med vad vi vanligtvis tänker på när terroristbekämpning kommer på tal. Kriget mot terrorism blir nämligen "statligt sanktionerat [över]våld mot kommunikation mellan medborgare" - och wham! så handlar det inte längre om att skydda medborgarna, utan om att skydda sig från medborgarna.

För vilka skulle det annars vara som kommunicerar med varandra?

 (Foto: David Sim)

Om vi tittar på den lagstiftning som passerat revy på sistone - särskilt då FRA och Datalagringsdirektivet - med demokratins glasögon så är de precis lika obegripliga som om de hade varit skrivna på en obskyr dialekt av gammelgrekiska (möjligtvis med spartansk brytning). De har nämligen exakt noll bäring ett demokratiskt samhälle byggt på tanken om oskuldspresumtion och den fria individens rätt att slippa utredas av staten närhelst den råkar känna för det.

Ur en paranoikers ögon blir samma lagar det bästa sedan nygräddat skivat bröd. Faror hotar överallt, och det gäller att vara vaksam, med alla till buds stående medel. Ju fler desto bättre, och det går inte att vara säker nog. Ju fler lagar och ju fler integritetskränkande åtgärder medborgarna kan tvingas leva med, desto mindre terrorism lurar i faggorna. Um sicher zu sein...

Kriget mot terrorismen handlar inte om att skydda vanliga medborgare. Det handlar om att legitimera en paranoid hållning gentemot medborgarna som förespråkar förhörsmetoden att skjuta först och fråga sen - och i grunden om ett avskaffande av medborgarskapet som sådant. Medborgare har nämligen någonting så besvärligt som rättigheter, och när dessa monteras ner bit för bit i säkerhetens namn -

Tja.

Kriget mot terrorismen handlar om statligt sanktionerat våld mot både medborgare och själva medborgarskapet. Det ligger i sakens natur att sådana saker som privatliv, personlig integritet och demokratiska rättigheter dör i ett sådant. För vem vet vilka kriminella aktiviteter som kan pågå under skenet av sådana otyg? -

Och om alla dessa odemokratiska lagar till äventyrs INTE motiveras i termer av att bekämpa terrorism - vad motiveras de då av?