Så sätter vi fart på kulturlivet

Det talas mycket om värdet att bevara kulturarvet idag - både det förgångna och det framtida, dvs det samtida. Mycket på grund av regeringens tanke att sätta sjukskrivna/arbetslösa i arbete med att arkivera saker från tider som flytt, vilket är en något märklig åtgärd. En skulle kunna tro att arkivering och kategorisering är sysslor som - sina moment av monoton träighet till trots - ändå kräver sina förkunskaper, och att det inte är helt optimalt att slussa in vem som helst helt okynnes bara för att det råkar vara politiskt bekvämt.

En skulle kunna tro det.

Jag finner dock formuleringen om att bevara framtidens kulturarv oerhört tilltalande. Det är nämligen en direkt spark i baken om att sätta igång med sin förebyggande nostalgi och ge kulturverksamma i samtiden en möjlighet att göra sin grej. Vilket också är detsamma som att släpa upp kulturen ur arkivet och föra den lite närmare vardagen, utan vidare pardon till de samtidsklassicister som anser att det var bättre förr vad det än gäller och därmed vill införa ohemult långa skyddstider på allt.

Ett konkret förslag för hur vi kan stimulera framtidens kulturarv är att införa ett ovillkorligt stipendium till alla som skapar kultur. Exempelvis att den som skriver en bok får en klumpsumma vid skrivandets slut, och att detta gäller vare sig författaren behöver det eller inte. Kulturskapande -> stipendium, inga om, inga men.

Nu ligger det i sakens natur att någon form av verkshöjd behövs på verket i fråga - att kopiera andras text utan vidare bearbetning, eller att skuffa in sina "oh justja idag skriver mina partikollegor om x, läs gärna det"-inlägg i en bok är inte riktigt nyskapande. (Det senare är inte ens läsvärt när det är läsvärt - men det är bredvid poängen.)

Det finns ett antal fördelar med ett dylikt stipendium. Till att börja med så kommer det skrivas fler böcker - det säger sig självt att när hela ens personliga ekonomi inte står och faller med om boken råkar bli en av de få kommersiella succéerna som förlagen har råd med, så finns det större marginaler för vanliga människor utan överdriven ekonomisk buffer att försöka sig på det. Det blir lite mindre all or nothing, och lite fler böcker.

Utöver det så får arbetslösa och sjukskrivna en möjlighet att hålla sig sysselsatta, med konkreta resultat. Som regeringen säger - det är bättre att syssla med kulturarbete än att vara sysslolös.

För det tredje så uppstår ett permanent alternativ till att bli akut bankrutt så fort arbetslöshet händer. Det är fortfarande ett gissel, men det blir inte lika brutalt när alternativet att skriva en bok finns till hands. Om det uppstår ett läge där en helt enkelt inte har något jobb i två-tre månader så kan en sätta sig ner och vara kreativ i stället för att våndas över bristen på inkomstmöjligheter. Arbetslöshet blir lite mindre farligt, och lite mer arbetsfrihetligt. Och när pengarna tryter så är kriminalitet eller välgörenhet inte de enda alternativ som står en till buds.

Det sägs ju att det ska löna sig att arbeta, trots allt.

För det fjärde så blir förmågan att formulera sig brutalt uppvärderad, de facto. Att kunna producera läsbar - och läsvärd! - text blir inte längre en angelägenhet för en självutnämnd intellektuell elit som haft driv eller press nog att lära sig det, utan någonting som alla har nytta av att kunna. Det går från att vara ett i praktiken valfri förmåga till att vara en direkt önskvärd sådan, över alla samhällsgrupper, och som resultat får vi ett samhälle där desto fler tar till sig den ädla konsten. Författandet och förvaltandet av morgondagens kulturarv blir en allmänning, snarare än en elitsport.

Allt detta kan appliceras mutatis mutandis på andra kulturformer. Särskilt den fjärde punkten - när kulturskapande i alla dess former får en direkt belöning utanför stereotypen om den fattige artisten som lider för sin konst, blir gemene man desto mer benägen att ta till sig dessa.

Som direkt bonus kan nämnas att den urgamla frågan om hur artister ska få betalt undanröjs i ett svep. Den lite mer moderna frågan om hur distributörerna ska få betalt gör det inte, men jag tror kulturlivet klarar av att skjuta upp den frågeställningen ett tag till.

Att bevara det samtida kulturarvet är indeed ett ädelt ändamål. Vad säger ni - ska vi ta och förvandla våra sjukskrivna, arbetslösa och medmänniskor till latenta kulturarbetare, eller fortsätta att hålla kvar dem i allmänonyttiga projekt som Fas 3?