På tal om mångkultur

En sak som alltid retat mig med diskussionen om mångkultur är att den så totalt failar på det här med att ta regionala och lokala skillnader i anspråk. Det är oerhört populärt att antingen gå den essentialistiska linjen, och/eller att använda lite för stora begrepp för diskussionens bästa.

Hur ofta har inte saker strandat i återvändsgränden "men vad är svenskhet, och hur ska den bevaras när den väl definierats?". Vilket är en fråga som ligger så brutalt bredvid poängen att den har en egen avfart och en egen liten rastplats på vägen.

The thing is - även i den mest homogena av svensk småstad så är du mer eller mindre garanterad att stöta på minst fyrtioelva olika kulturer. Det räcker med att se på raggarna som konsolideras på de mest märkliga av platser i de mest fallfärdiga av fordon för att få ett konkret exempel på mångkultur in action.

Även bortom de överdrivet fysiska uttrycken så står skillnader att finna. Å ena sidan finns bratsen, och å andra sidan finns Fas3:are. Å ena sidan finns studenter som är hell bent på att förstå hur Derrida vrider om den västerländska filosofin genom att helt enkelt ta den på allvar; å andra sidan finns homeopater, objektivister och nyfundamentalistiska kristna. Å ena sidan finns förespråkare av garanterad basinkomst, och å andra sidan finns det förespråkare för att medborgarskapet ska vara ett monetärt opt-in.

Och utöver detta finns förstås internet, som skapar sina egna märkliga kulturella egenheter.

Det märkligaste av allt är ändå att vi inte ens lämnat Gnarp än.

Vi skulle i och för sig kunna se kritiken av mångkulturen som en djup, strukturell kritik av den fragmentering av epistemologiska utgångspunkter som den alltmer specialiserade arbetsdelningen i det (post/sen)moderna samhället för med sig. Det är en framkomlig väg, och det ligger i sakens natur att en samtida kommunitarism vänder sig mot den organiska solidariteten på rent ideologiska grunder. Det behövs inte ens några etniska skillnader - kritiken fungerar även i ett samhälle där alla andra etniciteter av någon anledning spontant dött av naturliga orsaker, och det bara finns en handfull fullt homogena samhällen kvar.

Problemet är förstås att det paket som åtföljer kritiken i fråga inte andas något av detta. Det är negrer och araber om vartannat, och oftare än inte ställs en odefinierad svenskhet mot ett enormt kollektiv som om de vore jämförbara storheter. För att inte tala om de otaliga konspirationer som medierna sysslar med för att tysta den allmänna viljan - som märkligt nog tycks oerhört diversifierad och svårfokuserad över lag, och dessutom säga emot sig själv å det bestämdaste när den blir tillfrågad.

Kritiken av mångkultur. Oftare än inte vet den inte ens vad den pratar om, och svänger av på avfarter som inte ens kartograferna lyckas få med i sina avbilder av samtiden.

Tur att det finns rastplatser, så att den inte irrar omkring för evigt.