Tankar inför #ringdans

Jag måste tillstå att jag är lite överraskad - på det bra sättet - av den enorma respons som den spontana ringdansen gett upphov till så här långt. I skrivande stund har vi över två tusen inbjudna (yikes!), 124 som säger "klart jag ska vara där!" och 151 som funderar på saken. Nyheten sprider sig fortfarande, så det lär ha ökat en smula mellan skrivtiden och lästiden.

Det jag gillar mest är inte att det är massor av respons. Nej, det jag gillar mest är att det mestadels är tre positiva sorters respons.

Först har vi de som tycker att idén är lika strålande och gul som Kaninen, och hälsar att vi kommer att synas på plats. Vilket förstås är det bästa svar varje idé kan få - engagemang och uppslutning.

Sedan har vi de som säger - ack, vilken bra idé, synd att jag inte kan komma! Vilket onekligen är synd, men, hey, vardagen är vardagen och en kan inte vara överallt samtidigt. Så länge idén skänker lite glädje så har den gjort sin grej, dock, om än på distans.

Och som mer eller mindre ironisk tredje svarstyp så har vi frågan "men hur kan ett event vara spontant om det har en tidsplan?". Vilket är en fenomenal fråga, med fler lager än det kanske verkar till en början.

I en mening är det spontant eftersom det skapas av dem som dyker upp. Det finns ingen organisation eller avsikt bakom det hela. Inget budskap, ingen sensmoral. När allt och gjort så är det bara människor som spontant bestämt sig för att, okej, på fredag är det ringdans som gäller.

I en annan mening är det spontant eftersom vem som helst hade kunnat komma på idén. Ingen har monopol på vare sig ringdansande, offentliga platser eller omotiverat stora känslor för ett enormt monument i form av en uppochnervänd gul kanin. Det märkliga är trots allt inte att det händer, utan att det inte redan hänt minst en gång.

Jag får återkomma på temat spontanitet, helt klart.

Men innan dess kan jag bara bjuda in er på årets ringdans. På fredag, klockan sjutton, mitt i centrala Örebro. Må Kaninen vara med er!