Igår fungerar inte idag heller

Jag hade lite tid över innan #ringdans, så jag tog Mothuggs uppmaning och läste Enzensbergers essä Svensk höst i samlingen Ack Europa!. Hen beskriver den smått bortglömda episoden i Rålambshovsparken 1982, där ett stort antal ungdomar spontant samordnades för att - tja, det gick. Någon hade upptäckt en bugg i telefonnätet, där den som slog ett visst nummer kunde prata gratis med andra som slagit detsamma. Givetvis spred sig detta som en telekommunikativ löpeld - att internet inte fanns var inget hinder, snarare en bidragande faktor. Och innan någon visste ordet av hade det spontant bestämts att, okay, vi samlas där och då. Och samlande hände - tills det nästan var ett fyrsiffrigt antal ungdomar på plats.

För att citera Enzensberger: "helt vanliga skolungdomar, inga organiserade motorcykelgäng. Inte heller stadens fåtaliga punkare och anarkister var representerade annat än med några få ombud. Oavbrutet dök nykomlingar upp ur tunnelbanans djup. Ingen visste var de kom ifrån och vad de hade för avsikter. De tycktes inte demonstrera för eller mot något. De bara fanns där [...]". (s. 14)

Strax efteråt ansamlades polisen i respons. Uniformer, batonger, hundar. Ni kan ana att stämningen snabbt blev aningen mer spänd, och att känslan av spontan samhörighet övergick i desto mer motiverad samhörighet. Inom kort flög batonger, hundar och stenar genom luften.

Enzensberger: "Deras brott bestod helt enkelt i att de inte hade utnyttjat någon av de institutioner som inrättats för detta ändamål. Hade de vänt sig till rätt instans med begäran om att få organisera ett gruppmöte för dåligt målinriktade, svagt motiverade, normlösa ungdomar, så hade man inte bemött dem med polisbatonger utan med subventioner. Skaror av socialarbetare, förmyndare och fritidspedagoger skulle ha satts i rörelse för att hjälpa dem fram till en socialt önskvärd form av kommunikation." (s. 15f)

Ni anar skillnaden här. Å ena sidan batonger och hundar, å andra sidan all hjälp som tänkas kunde. Och jag tror ni också har en aning om att det kanske fortfarande föreligger på samma sätt än idag, de nästan trettio år som skiljer nu från då.

Det får mig att undra - vad hade hänt om Pirate Bay struntat i hela underdog-mot-systemet-retoriken, och i stället frammålat sig som ett socialt ansvarstagande projekt för att aktivera ungdomar på glid? Vad hade hänt om piratrörelsens allra tidigaste personligheter lagt manken till att appropriera den sociala välfärdens resurser, snarare än att anamma anarkismens självpåtagna (men materiellt ack så fattiga) konfrontativa utgångspunkt? Vad hade hänt om fildelning var ett verktyg i socialarbetarens snarare än aktivistens verktygslåda?

Det borde inte vara helt omöjligt att tänka om det hela en smula, så här efteråt.

Vi står inför en ny samtid, som har fräckheten att vara någonting annat än helt ny. Om den vore helt ny skulle det finnas en möjlighet att gamla lösningar skulle kunna fungera även under nya förhållanden. Nu är den bara lite ny, och lösningar som inte fungerade igår fungerar inte idag heller. Hur en än vrider och vänder på saken.

Eller, för att avsluta med en retorisk fråga a la Enzensberger: "Vad har man annars hundpatruller till?" (s. 15)