En rastplats på informationsmotorvägen

Jag vet inte om jag har berättat det, men jag och gammal cyberoptimism har en thing tillsammans. Särskilt då William Gibson, som alltid lyckas vara precis snäppet före sin samtid med sina böcker, och sedan lyckas med konststycket att ha skrivit dem på ett sådant sätt att de stannar snäppet före den samtid de skrevs för. Vilket, så här efteråt, innebär att de är precis så underbart daterade som bara spekulationer om en framtid som kommit och gått kan vara. Framtiden var månne inte bättre förr, men den är fenomenal i backspegeln.

Denna långtgående relation som jag och cyberoptimismen - det kan diskuteras om huruvida det är en tidsanda eller en litterär genre - leder till att jag lite då och då letar upp gamla texter och textsamlingar för att återknyta bekantskapen. Och som tur är så finns det ett par sådana på mina lokala bibliotek som ingen någonsin lånar, så att jag kan läsa dem när jag inte riktigt vill läsa någonting annat under mina många och långa besök där.

Bibliotek är både historiska och utopiska samtidigt, trots allt.

Under gårdagens besök så snubblade jag över en text som jag inte sett på länge, nämligen "A rape in cyberspace". Det är en beskrivning av vad som hände i ett virtuellt community när en av medlemmarna går bärsärkargång, och av den (proto)politiska process som följde på detta. Själva bärsärkargången är egentligen oviktig - det intressanta och viktiga ligger i det komplicerade och oerhört emotionella efterspelet.

De flesta av er vet hur det är på communities. För det mesta råder något mått av anarki, och de flesta gör det de gör utan att det behövs allt för många subtila pekpinnar. Det är vardag, och saker blir som de blir utan att någon egentligen bestämt det. Via outtalat samtycke och gemensamt medskapande uppstår någon slags samhörighet, som många gånger övergår till att kännas som ett hem utanför hemmet. En vet vilka regler som gäller, följer dem och har på det stora hela en rätt mysig tid tillsammans med de andra deltagarna.

Periodiskt återkommande gräl till trots. De ingår, som regelbundna undantag; normerande normbrott.

Det behövs ingen politik för detta, mer än att en kodare behöver formulera det i någon mån politiska ramverk av html som saker sker i. Det är först när någon bryter reglerna rejält som behovet av politik uppstår - hur ska regelbrytaren hanteras, och vem ska hantera, och varför? Vilka är egentligen dessa regler, och hur ser ett ramverk för disciplineringen av avvikare ut? Och hur kan vi definiera någonting sådant utan att förlora den fria karaktär som diskussionen haft hittills?

Ni har förmodligen redan sett någonting liknande hända. Om inte annat så kan historien om #svpol tjäna som ett samtida exempel.

På något sätt är det betryggande att känna att det finns folk som skriver om sånt här. Att allt det här nya vi går omkring och kallar vardag egentligen inte är särskilt nytt, och att det därmed också finns folk som gjort försök att förstå det. Och, i varierande grad, lyckats - så som den gode Julian Dibbell gjorde när hen skrev sin fenomenala text.

Den är på många sätt mer läsvärd idag än den var då. Och det vore en skam om jag inte tog tillfället i akt att starkt rekommendera dig att läsa den - den ligger ju trots allt bara ett klick bort, som en rastplats på informationsmotorvägen.