Vi fattiga upphovsrättsriddare

Sällan har ett namn varit bättre valt än när det gäller den ökända Stop Online Piracy Act. Eller, rättare, dess förkortning - SOPA.

Det finns tusen inledningar som skriver sig själva i den förkortningen allena. För att inte råka inkräkta på någons upphovsrättsligt skyddade domäner, avstår jag härmed från att skriva någon sådan.

I stället vill jag ställa en fråga. Men inte förrän i slutet av det här inlägget.

Now, SOPA syftar till att göra precis vad namnet antyder - stoppa piratkopiering online. Inte genom att söka konsensus bland internets användare och genom tillämpandet av diskursetiska principer försöka övertyga den upplysta befolkningen om den inneboende sundheten i ett dygdigt leverne, dock. Snarare motsatsen - genom stenhårt genomdrivna och synnerligen drakoniska lagar som, om de följs till lagförslagets bokstav, skulle innebära att internet och internetanvändandet så som vi känner det skulle bli så kriminellt att Kina framstår som ett positivt föredöme.

En välvillig tolkning av det hela vore att tänka sig att de som lagt fram förslaget har goda intentioner men är hopplöst oförstående om hur både lagstiftning och internet fungerar, och helt enkelt inte vet vad de gör. Problemet med den tolkningen är att det inte rör sig om en enskild fantast som helt okynnes fått oväntad framgång, utan om ett samarbete mellan ett stort antal välutbildade och kunniga personer som i varje steg av sitt görande har tvingats motivera sina höga löner genom att leverera resultat. Vilket de nu också gör.

Genom ett förslag som i praktiken stänger av internet för alla andra ändamål än att söka efter sin närmaste skivaffär. Bra jobbat, hörrni.

Make no mistake. Den enda anledningen till att jag kunde betala räkningarna den här månaden beror på de generösa donationer som kommit in som ett resultat av mitt arbete på den här bloggen. När vi talar om hur kulturskapare ska kunna leva på det de gör så är det mig vi pratar om, på ett brutalt omedelbart plan. Jag är den fattige artisten, och i mitt namn föreslås det nu på fullaste allvar att det internet vi känner och älskar ska korsfästas och göras till en nostalgisk juldekoration.

Mina rättigheter används som argument för att inskränka mina rättigheter - och än mer mina möjligheter. Det kan få vem som helst att vilja sopa till någon.

Men, den där frågan jag ville ställa. Eftersom jag främst är verksam i det svenska språkområdet, ställer jag den främst till de av mina svenska kollegor som av olika anledningar är för liknande åtgärder: varför vill ni offra mina möjligheter att agera som kulturskapare på ett fritt internet till förmån för en affärsmodell som kräver långtgående kriminalisering av vardagshandlingar på stor skala för att kunna fungera? Vari ligger det rättvisa, sunda eller kreativa i det?

Fattiga artister i all ära. Men ingen frågade oss fattiga riddare på marginalen hur mycket vi är villiga att offra för konsten. Månne visste de att vi skulle svara: vi skulle göra allt för konsten - men absolut inte det.