Låt bloggosfären blomma

Ni som hängt med i den svenska politiska bloggosfären vet att den är extremt händelsedriven. Med betoning på extremt - om DN och SvD lade ner i morgon så skulle vi helt plötsligt stå med ett stort antal bloggare som inte har en aning om vad de ska skriva om härnäst, med förvirring och vilsenhet som nyckelord. Webbsfärerna dominerar, och en behöver inte ha det våtaste fingret i luften för att ana vartåt saker kommer att barka.

En skulle kunna skriva en uppmaning om att vara lite mindre reaktiv och i stället försöka utgå från mer fenomenologiska erfarenheter. Men det är gjort, gjort, gjort, gjort och inte minst gjort, så jag får göra en Zizek och vända på det hela. Och det genom att ställa den rättframma frågan:

Finns det en händelse som är så traumatiskt oemotståndlig att den svenska politiska bloggosfären aldrig någonsin kommer att lyckas ta sig ur den? Ett skeende som är så ofrånkomligt absurt att diskursens grundvalar för evigt skakas, och som för evig tid framöver kommer att innebära en Förändring mellan Före och Efter?

(En skulle kunna tro att händelserna på Utöya utgjorde en sådan händelse, men en snabb titt på samtiden visar att saker är relativt oförändrade. Förutom ett antal kvarvarande sympatiska norska flaggor, solidariteten till heders.)

Det är svårt att låta bli att skissa utifrån de teman som tenderat att driva tangentbordens tappra vandrande genom den politiska vardagen. De tenderar att vara ungefär lika regelbundna som förutsägbara, trots allt. Så. Here goes:

Det är midsommar. Partiledarna, kungafamiljen och ett stort antal andra personligheter är närvarande. Kungen och Juholt ska, efter var sin uppslitande skilsmässa, äntligen gifta sig. Dock har bägges best men - Jimmie Åkesson respektive Alexander Bard - uteblivit, och stämningen blir allt mer spänd i publiken. Norrländska socialdemokrater sms:ar för fullt, och två kriskommissioner (en officiell och en otålig) skickas ut i bygden för att finna de tu bortsprungna männen - eller någon slumpmässigt utvald gräsrot som kan ersätta dem. Hovet vägrar kommentera med hänvisning till kungafamiljens privatliv. Anders Borg tycks tro att det handlar om en budgetförhandling, och inflikar att det hade blivit billigare om en privat aktör anlitats för ceremonin. Kent Persson blir spontant optimistisk, stolt och ansvarsfull inför Örebros framtid. Lars Ohly snarkar småborgerligt till vänster. Åkesson och Bard dyker äntligen upp, utväxlar ringar och överraskar alla genom att säga ett ömsesidigt ja. Björklund vaknar till och säger reflexmässigt att det behövs mer kateder för att undvika att sånt här händer i framtiden. Alliansfritt snabbskriver ännu en sammanfattning av sammanfattningarna av Björklunds reflexuttalanden, och inom kort har Tokmoderaten gått i polemik mot tunnelbanebutlernas vänsterspöke. En opinionsmätning publiceras, och får genast femton twinglylänkar från hafsigt redigerade och återpublicerade inlägg om tidigare opinionsmätningar. Åsa Romson håller ett kort anförande som beskrivs som osäkert, stilrent, vacklande och stabilt samtidigt. Övernitiska liberaler tror att det är en modeförnyad Annie Lööf som talat, och går ut i häftig kritik på grund av en upplevd avvikelse från en obskyr passus hos Mill. Ingen tycks komma ihåg Hans Majestät Konungen, men medierna kompenserar genom att snabbtrycka tre snarlika artiklar om hur Juholts förtroende rubbats - en halvtimme innan allting ens kommit igång. Och samtidigt passar [det som en gång var PI] på att skriva en serie i fem delar om hur ""elvaåringen"" egentligen är 25 år, egenföretagare och doktorand i nordiska språk. För tredje gången.

Och Almedalen står inför dörren, med salig Brit Stakston i beredskap.

Ett par vilsna själar försöker sig på att skriva om en politik utanför det omedelbara medielandskapet, och belönas av att få hela fem läsare till sina texter. Varav två av dem hittade deras text genom en googlesökning på "albansk dvärgporr".

Hmm.

Vet ni, förutsättningarna för att ockupera den svenska politiska bloggosfären har aldrig varit bättre. För att inte tala om att chocka dess grundvalar så till den grad att den inte har något annat val än att slita sig från DN Debatt och börja tänka på någonting annat än den exakta vinkeln på Juholts nytrimmade mustasch.

Likt alla knoppar som brister så kommer det att göra ont. Men det behöver göras. Just den här våren har tvekat länge nog.