Varför är skolan en traumatisk upplevelse?

Vi har alla gått i skolan en gång i tiden. Det spelar ingen roll vilken del av samhället vi råkar tillhöra. Arbetarklass, överklass eller lagom framgångsrik medelklass - vi var där.

Och vi har alla berättelser därifrån. Goda, onda eller bara rent allmänna.

Den stora anledningen till att det finns en fri och allmän skola sägs ofta vara att det behövs en gemensam värdegrund för att samhället ska kunna hålla samman. Vilket förvisso är sant, men det får en onekligen att undra vad det är de stackars eleverna egentligen lär sig som är så sammanhållande - särskilt som varje försök att tillskansa sig eget lärande aktivt motarbetas av sammanhållningsarbetet.

Men en lär sig annat, som inte står i läroplanen. Inte genom att studera flitigt och ta till sig innehållet i eventuella skolböcker, utan genom att skolan är utformad som den är. Så som att det är det naturligaste i världen att gå upp tidigt på morgonen och komma i tid till jobbet.

Now, det finns inget i själva skolverksamheten som sådan som säger att elevernas arbetsdag absolut måste börja 08.00. Det skulle lika gärna kunna börja vid 12 utan att någonting går förlorat. Men hur skulle samhället se ut om barnen lärde sig att det är fullt okej att vara allt annat än disciplinerade i sina sovvanor?

Barnen måste också finna sig i att ständigt bli avbrutna. Inte minst genom lektionssystemet, där dagen indelas i förutbestämda block med godtyckligt innehåll. Så fort en kommit igång med det en sysslar med så är det dags att packa ihop och göra någonting annat, som kanske eller kanske inte har med det en redan gjort att göra. Och när en väl kommit igång med det så är det dags att packa ihop igen för att göra någonting annat - som kanske eller kanske inte har med någonting annat att göra. Vilket är förödande för både intresserade och ointresserade elever - de intresserade blir avbrutna i sitt lärande, och de ointresserade hinner inte bli intresserade ens om de försöker.

De lär sig att röra sig planlöst mellan olika aktivteter och lika planlöst lyda de instruktioner som ges på plats. Utan vidare intresse för deras intressen.

Än mer så måste de finna sig i att ständigt vara övervakade. Inte bara av läraren, vars jobb är att vara närvarande och uppmärksam, utan även av närvaroplikten - alla som inte är på plats dokumenteras och sanktioneras, Och på så vis befinner sig eleverna i ett ständigt förhållande till systemet - ingen kommer undan, inte ens när de försöker komma undan.

Särskilt inte i grundskolan, där frånvaro lagras digitalt in i minsta minut. Vad lär en sig av sådan ständigt pågående, dokumenterande kontroll?

Definitionen av att vara disciplinerad är att kunna bli betraktad. I en så ständigt kontrollerande miljö som skolan så blir det nödvändigt att ständigt vara disciplinerad - inte bara i relation till lärarna och det allsmäktiga schemat, utan även i relation till de andra eleverna. Det finns ytterst få utrymmen i skolan där det är möjligt att andas ut och vara sitt mer odisciplinerade jag.

På tal om de andra eleverna - ett av de hårdast inarbetade budskapen i skolmiljön är att samarbete och gemensamma ansträngningar är fusk, fel och förödande. Och bestraffas således i proportion till detta. För att en individuell bedömning/disciplinering ska vara möjlig så är det nödvändigt att eleven gör sitt bästa på egen hand, och ve den som vågar göra ett bättre jobb genom att mobilisera de närvarande sociala resurserna.

Så vad lär sig eleverna i och av skolan?

Att vakna tidigt, att komma i tid, att ständigt bli avbrutna, att ständigt gå från det ena till det andra, att alltid följa ett godtyckligt schemas obönhörliga vilja, att ständigt befinna sig i blickfånget, att ständigt bli bedömda, att samarbete är fusk och att det är omöjligt att komma undan.

Om det låter väldigt likt en fängelsevistelse - tja, Foucault sade trots allt att skolan, fängelset, fabriken och det militära baserar sig på samma principer. Övervakning och straff.

Är det verkligen så märkligt att så många anser att skolan var (och fortfarande är) en traumatisk upplevelse? Och är det verkligen nödvändigt att systematisk utsätta barnen för traumatiska upplevelser för att samhället ska fortsätta hålla samman?

Rektormajor Björklund säger ja.