Det politiska köket

Ni som har läst ens ett uns antropologi vet att det mest återkommande inslaget hos ungefär samtliga studerade människogemenskaper är den gemensamma måltiden. Vissa vill hävda att välkomnandet av nyfödda in i gemenskapen, firandet av giftermål mellan två förälskade eller sörjandet av en nyligen avliden är de viktigaste riter som en grupp kan ha, men alla dessa gemenskapsbyggande ritualer står sig slätt mot makten hos den gemensamt intagna födan. Ty där välkomnandet, giftermålet och avskedet bara sker en gång - om än desto intensivare just därför - så är delandet av det dagliga brödet precis så dagligt som de behöver vara för att cementera att, jo, vi lever trots allt tillsammans på denna vår jord.

Gemensamma måltider är, för att uttrycka det med moderna termer, en teambyggarövning som heter duga.

Märkligt nog så har den gemensamma måltiden mer eller mindre försvunnit i det samhälle vi lever i idag. Det är bara i undantagsfall som sådana inträffar, och under den där tiden mellan skolan och ålderdomshemmet så är det egentligen bara i familjen och på nobelmiddagen som det egentligen inträffar. Och med tanke på familjens gradvisa sönderfall och nobelmiddagens generella policy om att inte släppa in vem som helst. så är det över lag rätt sällsynt att bygga gemenskap med sina närmaste medmänniskor.

Det är dock desto vanligare att individer känner sig smått ensamma när de - idag också - lagar mat för en i sina sällan besökta kök.

Enter #folkkök.

Ett folkkök är precis vad det låter som - ett kök som folk har tillgång till, och där mat kan lagas till folk som råkar befinna sig i närheten. Beroende på lokala förhållanden så tar sig matlagandet, ätandet och de övergripande rutinerna olika form, men den stora tanken är att vem som helst ska kunna droppa in och hjälpa till på något vis. Folk som besitter superkrafter i köket kan använda dem, folk som besitter förmågan att berätta underhållande berättelser som matchar dagens rätt kan göra det, och hemlösa som är hungriga kan sluta vara det.

Alla har någonting att bidra med, om de bara ges chansen, och när allt är sagt och gjort så är lokalsamhället lite mer lokalt och lite mer gemensamt. Utan omvälvande revolutioner, utan statliga utredningar, utan långdragna förhandlingar i kommunfullmäktige, utan blodiga ideologiska strider och, inte minst, utan att en egentligen behöver fråga någon högre makt om lov.

Det kan göras. Det borde göras.

Let's do it.