Flykten från ekokammaren

Bor du i en ekokammare? Och är du en del i upprätthållandet av en sådan, utan att tänka på det?

Ett av de bloggögonblick jag minns mest är när Annarkia i lätt förklädd ångest konstaterar att grannen är en ovetande kugge i ekokammarmaskineriet, som bara spottar ur sig betryggande fraser från rundgångens senaste inkarnation. Det är en kort passus, men den slänger ändå in en i brutala tankegångar om det här med falskt medvetande och maximen om att inte lita helt på vad en tänker.

Det är sånt som får en att ifrågasätta saker, onekligen. Saker som - säger jag verkligen någonting nytt, eller upprepar jag bara det mantra som min omedelbara sociala omgivning råkar vara förtjust i just nu?

Det finns ett par knep en kan använda för att försöka ta reda på detta. Och som tur är så behövs inga fancy begrepp för att göra detta - bara lite självrannsakan, förmågan att distansera sig från sina egna texter och en smula ärlighet. Och tre frågeställningar för att hjälpa dessa på traven. Here goes.

1. Var får jag allt ifrån?

Om du läser dina tidigare texter och ser att impulsen för de flesta kommer från andra bloggare eller från DN-artiklar som handlar om saker dessa tenderar att blogga om - ring en varningsklocka. Om du begränsat dig till ett snävt urval av inspiratörer och källor så finns det en risk att du deltar i ett ekokammarbeteende. Särskilt om det visar sig att dina inlägg tenderar att handla om samma saker gång på gång, från samma källor och med ungefär samma poäng.

Now, det är förstås oundvikligt att en upprepar sig och återkommer till sina intresseområden. Men det finns en gradskillnad mellan att ha ett intresse för någonting och att reflexmässigt skriva det som ögonblicket dikterar vara det behövliga. Och belöningarna för att göra det senare är precis så stora att det förra utan vidare kan användas som svepskäl för att skriva den där notisen om att ens bloggkamrater skrivit inlägg idag också. Eftersom de skriver om så intressanta saker.

Om du vill ta dig ur detta - skriv från källor som garanterat inte kommer att användas spontant av dina kollegor. Gå till biblioteket och låna en obskyr bok - Bourdieu, Foucault, Zizek, Arre - och skriv någonting om en passus ur denna. Eller skriv om någonting du varit med om och som återkommer i dina tankar.

Nyckeln ligger i att använda utgångspunkter som ligger utanför ekokammarens omfattning. Genom att tillföra någonting nytt så förändrar du den mentala akustiken en smula, och påminner dina läsare om att världen är större än vad Ekot antyder.

2. Skriver jag verkligen om saker som intresserar mig?

Titta på dina senaste inlägg. Titta på de du skrev för en månad sedan, två månader, tre. Är de fortfarande intressanta, eller glömde du bort dem efter en vecka? Eller, än värre, har de börjat flyta samman till en enda grå sörja av inlägg som liknar varandra lite för mycket för att vara minnesvärda?

Den största indikatorn på att en skriver ur intressets hjärta är ifall en kan titta tillbaka på sin backlogg och känna att - damn, jag skulle kunna skriva det här inlägget igen! Så fort jag läst klart det! Igen!

Om du däremot känner att det är lite träigt att läsa om hur opinionsmätningarna för det ena laget flyttade sig en smula, eller om hur ett uttalande i en partiledardebatt kan tolkas, eller någonting annat som var aktuellt för stunden - tänk då på att om du tycker att dina inlägg är träiga i efterhand så tycker förmodligen dina läsare det också. Då såväl som nu.

Och om du skriver träiga inlägg som inte ens du finner intressanta - i vems intresse skriver du då?

3. Kan jag prata om det här med min mamma?

Det finns ett närmast bombsäkert sätt att skala bort all jargong, alla ideologiska övertoner och alla märkligheter som bara tas för givna i ens vardag, och det är att försöka förklara vad en gör för sina föräldrar. (Eller, för den delen, andra personer som känner en tillräckligt väl för att veta vem en var och vem en är under ytan.) Om det visar sig att det är omöjligt att förklara eftersom en uttalad eller outtalad premiss inte går att förmedla - wham!

Ekokammarens främsta beståndsdelar är saker som bara tas för givna utan att egentligen förklaras. De bara är, ungefär som att himlen tenderar att vara blå, och allting annat baserar sig på dessa grundantaganden. Och det bästa sättet att upptäcka dessa är att diskutera med folk som helt enkelt inte känner till att de finns.

Den stora svårigheten ligger i att inte göra en konlikt av det hela. Det är väldigt frestande att försöka övertyga sina testpersoner om att jorden är lite rundare idag än igår, och att ta deras ofrånkomliga ovilja att ta en på orden som en utmaning/förolämpning.

Gör inte det. Don't be that guy.

0. Självrannsakan, självdistans och en smula ödmjukhet.

Ekokammare är trygga platser att befinna sig i. En känner till reglerna, vet vilka aktörerna är och behöver på det stora hela inte tänka allt för mycket på vad en gör. De är också farliga platser, i och med att en helt plötsligt kan upptäcka sig tycka saker som en egentligen inte riktigt håller med om. Som bara kom som en del av paketet, samtidigt med den där gemenskapen kring de där sakerna en faktiskt tycker. Uppmaningen till ideologisk renhet ligger alltid lite närmare till hands än den borde.

Tryggheten kommer med ett pris. Särskilt när det handlar om större organisationer, där institutioner brukar leva kvar av ren social tröghet.

Det är därför viktigt att rannsaka sig själv lite då och då, försöka se sig själv från lite längre avstånd än vanligt och vara ödmjuk inför det en ser. Det skulle nämligen kunna hända att en förvandlats till gemenskapens stereotyp 1A, utan att märka det under förvandlingens gång.

Så. Bor du i en ekokammare? Och är du en del i upprätthållandet av en sådan, utan att tänka på det?