När det är upp till läsarna att göra någonting annat

Plötsligt kom jag att tänka på uttalandet om att alla är journalister numera, och det slog mig att det på ett sätt är banalt sant. Det traditionella monopol på att föra ut snabba ord till allmänheten som en gång var journalisternas är numera totalt demolerat, och vem som helst kan med enkla grammatiska redskap säga sin mening. På så vis är vi alla journalister numera, och så fort någonting händer i vår omgivning så är vi först på plats när det gäller att rapportera därifrån.

Det är så banalt att det borde orsaka grova ramaskrin från konservativa håll. Vilket det också gör.

Det hävdas att det inte räcker med förmåga att nå läsare/tittare/lyssnare, utan att det finns någonting utöver detta i det journalistiska. Att det krävs en alldeles speciell form av habitus för att journalista ordentligt, och att detta bara kan förvärvas av att tillhöra vissa ytterst specifika institutioner. Och att allt annat bara är mimesis, en imitation från avstånd. Småbloggarnas mikrobloggande är bara en blek skugga i jämförelse med the real deal.

Vilket onekligen ligger väldigt långt bort från det där monopolet. Men syftar samtidigt till att bevara det, om än under andra former.

Alla är journalister. Men bara riktiga journalister får journalista på riktigt; resten av världen har bara tur eller är genomgående dåliga på det de gör.

Någonting säger mig att den där banala sanningen egentligen är precis så banal som den låter, och att alla försök att säga emot på något vis självdör varje gång löpsedeln handlar om hur Robinson-Robban kom över sitt beroende av svartimporterad dödschocksexchoklad.

Noblesse oblige, sägs det. Okay. Bevisa det.

Ty annars kommer samma sak som händer med så mycket annat hända medan diskussionen om sakens vara eller inte vara pågår: någon helt annan aktör struntar fullständigt i vad som sägs, gör någonting helt annat, och delegerar genom detta både diskussionen och det diskuterade till en obskyr ankdamm utan koppling till någonting annat än ett metaforiskt forum för levande historia.

Learning by doing är en sak. Att förändra världen totalt genom att helt enkelt göra saker är också en sådan. Bägge tenderar att vara brutalt effektiva utan att en egentligen märker det - tills en helt plötsligt märker det, en lärorik revolution senare.

Om det nu finn någonting speciellt som skiljer riktig journalistik från vanlig hederlig direktrapportering på plats - demonstrera då det i handling, på ett sådant sätt att vi vanliga dödliga inte behöver få det förklarat för oss. Ty sanningen - ni vet, sanningen - är något av en bitch, och argumenterar inte för sig själv. Och om ni inte gör det så kommer den att glömmas bort till förmån för institutioner som sysslar med att leverera relevantare dängor än åminnelsen att det faktiskt var bättre förr.

När pöbeln varken hade förstånd eller möjlighet nog att säga emot.

Alla är journalister. Expect us.