Tre aspekter av pseudonymiteten

För ett tag sedan inträffade fallet Adam, vilket mobiliserade en stor mängd uppmärksamhet och en hel del munterhet. Sammanfattningsvis hände följande: Troberg bloggade på som vanligt, och helt plötsligt började anonyma kommentarer droppa in. Inget ovanligt där, förutom att de hade oroväckande stora stilistiska och innehållsmässiga likheter - och olika pseudonymer. Och, än mer, väldigt liknande IP-nummer.

Det är med andra ord högst sannolikt att en av parterna i diskussionen använde pseudonymiteten som metod för att ge sken av att det fanns fler medhållare än det faktiskt fanns. Vilket är något av en dödssynd på nätet - eller, rättare, någonting som nybörjare sysslar med innan de lär sig hur saker fungerar på riktigt.

Vilket är ungefär samma sak.

Det hela reser dock några frågor om nätvarons villkor. Så som hur delade de implicita normerna för uppträdande verkligen är, och hur de som av olika anledningar aldrig initierats i dessa ska initieras.

Det sägs ju oftare än inte att internet är en av de öppnaste arenor som någonsin skapats, Vilket förvisso är sant, men det finns ändå ett stort antal som aldrig kommit över "jag kan söka efter saker på google"-stadiet - eller ens uppnått det. Som ser internet som en slags förlängning av teveapparaten, och behandlar det som en sådan.

Hur initiera dessa i en samhällsdebatt de inte ens känner till att de kan delta i?

En annan fråga som uppstår är hur en ser på sig själv. Är ens pseudonym/namn så godtycklig att en utan vidare kan byta ut det mot ett annat närhelst tillfälle ges? Är den fråga eller ståndpunkt en för tillfället råkar företräda större i ens liv än ens egen manifesterade närvaro? Tar en sin nuvarande nätmanifestation på så stort allvar att det är värt att lägga sin tilltro i den, eller är den bara ett redskap för att uppnå ett visst mål?

Det säger sig självt att detta är viktigare än det verkar. Särskilt i längden - det spelar viss roll för ens omedelbara retoriska strategi om ens goda namn behöver vara gott även om två månader.

Och sist av allt (och på vissa sätt minst intressant av allt) så reser det frågan om huruvida anonyma/pseudonyma kommentarer har en plats i samvaron. Mitt svar är ja - om inte annat så för att det utgör en del av nätets kroppsspråk. Det finns en del saker en inte nödvändigtvis vill säga i eget namn, eller som egentligen inte behöver någon avsändare. Att påpeka stavfel eller länkar som pekar åt fel håll, exempelvis, behöver inte göras med identitetsmarkörer för att bättring ska hända. Däremot kan det bli aningen genant att påpeka ett sådant under vissa förhållanden, för både första, andra och tredje part, och det finns en fördel i att hålla den där dörren öppen.

Eller, för att citera ansiktsboken - it's complicated.