Omtyckandets typografi

En av mina mer citerade inspirationskällor är den kanske inte helt kände Marshall McLuhan. Hen var aktiv förr i tiden, och uppnådde närmast mytologisk status kring 1960-talet, för att sedan närmast förfalla ner i obskyritet efter sin död. (Det är väldigt spektakulärt att se exakt hur okänd hen är nuförtiden; min stående utgångspunkt är att såvida jag inte för henom på tal så känner de närvarande inte till ens namnet.) Hen hade ett gäng radikala idéer i sitt huvud när hen levde och var känd. En av dem var att budskap - kommunikation - präglas extremt mycket av det medium det framförs i. För att ta till sig ett budskap från ett medium så måste en anpassa sig efter mediets egna sätt att fungera, och denna anpassning försätter en i en viss sinnesstämning. Vart medium har sin sinnesstämning, och sätter därmed sin egen prägel på budskapet - oberoende av budskapet självt.

Det främsta sättet att kommunicera nuförtida är skriften. Texten. Det skrivna ordet som medium sätter, precis som andra medier, sin prägel på budskapet. Textens främsta egenskap är att den inte ger iväg någonting förrän en läser den; till skillnad från en tavla så går det inte att titta på en text och se dess budskap, utan en måste förändra sin blick från seendets till läsandets funktion. När en tittar på någonting så tar en in helheten i ett svep, men medan en läser så är det den just nu pågående meningen som är i fokus. Det är fruktansvärt icke-givande att titta på en boksida.

Denna övergång från tittande till läsande görs möjlig av att varje enskild bokstav alltid ser likadan ut. Visst, det finns olika typsnitt, men de skiljer sig inte så mycket åt att det inte omedelbart går att se att ett E är ett E. En behöver inte titta på E:et och försöka utröna om det faktiskt är ett E, utan en kan utan vidare utgå från att det är det det ser ut att vara. Efter ett tag behöver en inte ens se bokstaven i fråga - och en slutar se den. En börjar i stället läsa den. Bokstaven går förbi seendet och går direkt till sinnet.

Den radikala fortsättningen på denna idé är att den läsande fortsätter att blicka på världen med läsande ögon även när de inte vilar på en boksida. En slutar se världen, och börjar i stället försöka läsa den. Allting blir representanter för en typ, en bokstav - världen blir bokstavlig. En bryr sig inte om hur världen som sådan ser ut, utan om hur den konformerar med ens läsning av den.

Men, så, ibland, träffar en på något en inte riktigt kan läsa, men som ändå inte riktigt är oläsbar heller. Som är tillräckligt lik de bokstäver en har i huvudet för att en ska kunna förstå det, men som är tillräckligt olikt för att en ska inse att ens bokstäver kan vara finare, vackrare. Som, genom att bara vara, föser undan den läsande blicken och tvingar en att verkligen se med ögonen igen. Inte för att det inte finns något att läsa, men för att mediet försätter en i en sådan sinnesstämning att det inte går annat än att förundras över varför en inte tidigare märkt att ens bokstavliga värld kunde göras så vacker med en så minimal ansträngning.

Nu undrar ni förstås - vadan rubriken? Hur kommer omtycket in i bilden?

Ni ser, jag har träffat på någonting vackert som jag inte riktigt kan läsa, men som ändå omformar mitt sätt att se på värden genom att bara finnas. Som för mig tillbaka från mitt ibland något överdrivet bokstavliga läsande av världen till ett vackrare varande i den. Som, well -

Jag tycker om.