Plankandet och dess ickeproblem

Det är inte helt ofta som skillnaden mellan det individcentrerade och det mer övergripande perspektivet slungas i ansiktet på folk så påtagligt som det just gjorts, men ibland händer det. Det som hänt nu är att SL - en ständig källa till inspiration och lycka - fått för sig att plankare tydligen är ett ännu större problem än de redan har varit. Tidigare var de bara ett mindre irritationsmoment, men nu har de uppgraderats till ett reellt säkerhetshot, i stil med snö, löv på banan och beväpnade terrorister.

Det här kanske låter lite överdrivet, men med tanke på att de planerar att bygga om en större del av tunnel- och pendelstationerna - ett inte helt ringa ingrepp - till en kostnad för något par hundra miljoner kronor eller tre i syfte att förebygga just plankarnas aktiviteter, så råder det inte direkt någon tvekan om var prioriteterna ligger. Jag är förvisso ingen ekonom, men på något vis känns det som att en massiv renovering av infrastrukturen till en sådan kostnad på något plan markerar att det är Viktigt. Med stort V.

Till grund för denna prioritering ligger tanken om att individuella individer - plankare - gör fel, och att det bästa sättet att komma åt dem är att göra det svårt för dem att göra det de gör på individbasis. Om det kan göras så pass jobbigt för en enskild individ att smyga sig förbi biljetten att det hela mer antar formen av ett mindre gympapass än en simpel benspark så kommer individen att låta bli att göra det. I alla fall de flesta; de finns alltid någon som orkar även de jobbigaste av omvägar.

Sålunda - spärrar, vändkors, glasdörrar, människor i gula jackor med fulla löner. En hel industri har byggts upp kring denna tanke att Individen Skall Stoppas - kosta vad det kosta vill. Och kostar gör det, miljoners miljoners miljoner om året.

SL tycker tydligen att det är värt dessa miljoner. Det är inte bara värt det - det är till och med VIKTIGARE att förhindra plankare än att göra någonting annat. De pengar som läggs på antiplankningsåtgärder är pengar som aktivt INTE läggs på sådana saker som, säg, underhåll av kollektivtrafik och dylikt. Jag är fortfarande ingen ekonom, men likväl känns det som att det är möjligt att få till stånd en hel del kollektivtrafik för ett par hundra miljoner kronor.

Ni anar säkert att det finns vissa ekonomiska och metodologiska problem med att försöka lösa individcentrerade problem på massiv skala - i alla fall om dessa lösningar inte innehåller tanken att status quo kan förändras. SL har ingen som helst ambition att ens tillsätta en utredning kring tanken att det kanske - högst eventuellt - finns smidigare sätt att lösa finansieringen av kollektivtrafiken än genom att slunga miljoner på ett pseudoproblem. De enda som tjänar någonting alls på de nya antiplankåtgärderna är de företag som bygger och installerar spärrarna - om en då bortser från tanken att SL:s goda samvete är stillat efter att ha gjort det svårare för Onda människor att göra Onda saker, då. (Onda människor som dessutom går och tänker rösta på Piratpartiet, tjuvar som de är!)

Om en lyfter blicken från den enskilda individen och ser mer övergripande så är problemet inte folk som inte betalar. Den enskilde individens vanor och ovanor är inte en utslagsgivande orsak till varför en stad med över en miljon invånare fungerar som den gör. Problemet är inte individuellt; problemet är strukturellt. Problemet är inte att plankare finns; problemet är att det strukturella svaret på deras existens är att lägga ner hundratals miljoner för att tillfredsställa en moralisk neuros.

Om en vill ha en lösning på problemet, dvs få bort plankarna, så finns en sådan inom räckhåll. Montera ner spärrarna, friställ kontrollanterna, avskaffa biljettsystemet och lägg finansieringen på skatten. De medborgare som tjänar minst per månad skulle betala mindre i skattefinansiering av trafiken än vad de redan gör för månadskorten, så folks ekonomi skulle inte drabbas negativt - tvärtom! SL skulle dessutom ha ett flertal hundra miljoner kronor över att lägga på underhåll av tåg, bussar, stationer och annat som hör kollektivtrafiken till. Pengar som de bevisligen i dagsläget har tillgängliga att lägga på annat, och som utan tvekan fortfarande är användbara när plankarproblemet är ur världen.

Vad sägs?

(Andra om samma nyhet: Svensson, Svenskbladet, Wennerholm [kommentarsmys], Alam [mer kommentarsmys], Ravenna)