En liberalnihilists credo 2

Jag avslutade mitt förra inlägg med att säga att det är en oerhört poetisk syn på världen jag har. Det kanske kan tyckas en smula paradoxalt - en någon som inte anser att någonting här i världen är oundvikligt eller nödvändigt, är inte det per definition en negativ syn på saken?

Grejen är att även om jag inte har någon större kärlek till den rådande ordningens godtyckliga former och regler, och gärna ser dem förändras i grunden, så är världens mindre fenomen desto mer omtyckta. Det finns ingen direkt anledning till att de blivit som de blivit - och ändå har de blivit som så, mirakulöst nog. Återigen drabbas vi här av skillnaden mellan det överindividuella och det intuitiva; det som passar in i den förra kategorin kan vi gärna slänga ut genom fönstret utan att förlora något viktigt, men den senare kategorins representanter finns oftast enbart och endast i ett enda exemplar, och är därför oerhört värdefulla eftersom de finns trots den totalt förkrossande osannolikheten i att just det skulle bli till.

Ni som var här  för några dagar sedan läste mitt något överarbetade inlägg om mina känslor till en viss vacker någon. Hen kan tjäna som exempel på vad jag menar. Ingenting i världens grundstruktur nödvändiggjorde hens existens, ingenting arbetade bakom de kosmiska kulisserna för att se till att vi sammanfördes, ingenting någonstans sade att universum absolut måste innehålla vare sig mig eller henom. Att vi, mot alla odds, ändå råkar existera, och det samtidigt (av alla möjliga tider) är ingenting mindre än ett mirakel, och än mer det som råkat följa av denna samtidighet. Det var inte tvunget att hända, men likväl hände det.

Det finns med andra ord ingen som helst utrymme för att ta saker för givna, att bara utgå från att de kommer att fortsätta finnas bara för att de råkar ha funnits. Varje ögonblick är ett unikt ögonblick som aldrig kommer att återkomma, det sista i sitt slag, och att inte ta tillvara på det är ett brott mot existensen. Den skönhet som finns i världen skapades inte av en benevolent gudomlighet för min bekvämlighet, utan finns enbart och endast på slumpens nåder, och kan lika gärna försvinna som finnas kvar. Det gäller att ta till vara på den medan ögonblicket fortfarande är.

Folk frågar mig ibland om jag tror på ödet. De brukar, av någon anledning, inte gilla mitt svar att ödet är en fenomenalt usel ursäkt för att slöa till i sitt förhållande till världen. Om ödet genom sin mirakulösa kraft sett till att sammanföra en med - well, någonting, vad som helst - så finns det ingen direkt anledning att arbeta på sin relation till detta något. Det finns ingen anledning att undersöka det för att på så vis upptäcka alla de vackra detaljer och nyanser som gömmer sig i väntan på att någon ska upptäcka dem; det finns ingen anledning att prova sig fram till nya erfarenheter eller att omförhandla gamla sådana; det finns, om ödet bestämt något, ingen anledning att göra någonting annat än att ta status quo för en självklar naturlig oundviklighet. Ödet ger en ingen anledning att njuta av det som är vackert, eftersom det får en att ta det för givet.

Jag har ingen användning för ödet. Det ställer sig emellan mig och det som är vackert i världen. Jag är, och det som råkar finnas i min närhet är ett privilegium att ta till vara medan det fortfarande finns kvar. Och det enda sättet att ta det till vara är att aktivt ge det den uppmärksamhet det förtjänar.

Det är mitt credo. Det är min anledning att vara.

Poetiskt, inte sant?