En liberalnihilists credo

Jag anspelar och antyder ibland till min mer grundläggande livsåskådning, men jag har för mig att jag aldrig riktigt tagit mig tid att vara pedagogisk och förklara den närmare. Det är något av en brist, då det alltid är något av en fördel att ha förklarat sin utgångspunkt någorlunda. Inte minst för sig själv.

Nyckelordet står att finna i rubriken. Liberalnihilist. Inte liberal nihilist eller nihilistisk liberal. Nope. Ett ord, en enhet, en något mångfacetterad åskådning. Både liberaler och nihilister har ett något dåligt rykte rent generellt nuförtida, och en sökning på wikipedia ger inget utslag på liberalnihilist, så jag tänkte, hmm, ett eget ord att använda, ett ord som till och med passar mig, utan att gräva ner mig i obskyra skyttegravskrig som pågått sedan tids gryning. Det tar jag. Yoink.

I all korthet kan det sägas att grunden till mitt sätt att se på världen är att ingenting är nödvändigt. Eller, rättare, att det som råkar vara just nu inte är med någon slags inneboende kosmisk nödvändighet. Eller, återigen, att allt som är hade kunnat vara annorlunda. Min existens är inte garanterad av den Kosmiska Ordningen; samhällets organisering är inte skapad av ett Högre Telos som söker sitt uppnående; universum självt hade lika gärna kunnat icke-existera. Det som ändå råkar finnas har genomgått formaliteten att faktiskt inträffa, men rent principiellt är det likvärdigt med alla andra möjliga sätt som saker hade kunnat vara på. Nuläget är en av många möjliga ordningar, och ingen av dem är mer rätt eller sann än de andra.

Det här kanske låter något spetsfundigt, men det har betydelse för alla mina göranden och tänkanden. Ingenting är mer nödvändighet, ingenting måste vara som det är, ingenting är menat att vara på ett visst sätt över huvud taget. Det är inte direkt en grogrund för känslan av att vi lever i den bästa av världar, som den gode Pangloss skulle ha sagt; vi lever snarare i en av slumpen ordnad värld, där saker råkat hända, ibland med ett bra utfall, ibland inte.

Auktoriteter och traditioner blir i det här läget inte särskilt användbara. De lagar och regler som styr oss är inte resultatet av att Skaparen själv efter noggrann eftertanke, med de mest övervägda av argument och med yttersta motvilja mot att kalla sig klar med dem, - instiftat dem i fundamentet i själva varat. I stället är de godtyckligt införda under generationernas och tidens gång, där en slumpmässig händelse ett år blev ett återkommande inslag nästa år och hundra år senare var nationalfest i hela riket. Att följa gamla vägar bara för att de är gamla är inte en god anledning nog; att saker har varit är inget argument för att de ska vara.

I stället får jag försöka mig på det autonoma projektet att bygga mig en egen uppsättning lagar och regler. Att hänvisa till gamla sådana kan vara praktiskt ur en retorisk synpunkt, men de behöver inte med någon nödvändighet följas. Nya värden på nya tavlor, som Nietzsche skulle uttrycka det hela.

Ni anar säkert att Magnihasa-projektet är ett steg i det här projektet; ett steg i riktning mot att lösgöra folk från sina självpåtagna tvång och måsten och ge dem en chans att upptäcka att världen är större än de neuroser som varit på modet i några hundra år. Såga loss ett par ankare och flyta fritt i denna vår världs godtyckligheter, så att säga.

Den liberala delen av det hela är att eftersom tradition och auktoritet inte nödvändigtvis har någonting att säga mig i min autonomi, så har inte heller jag någonting att säga om andras. De har sin autonomi, de använder den mer eller mindre väl, och de behöver inte mig i sin tillvaro såvida de inte bjuder in mig. Att jag inte tror på deras världsordning är ingen anledning att förklara totalt krig mot den. Motprestationen är förstås att de inte förklarar totalt krig mot mig när jag bryter ett antal normer och regler som inte har med mig att göra, så som, typ, könsnormer och annat oknytt.

Now, det finns onekligen tusen aspekter och nyanser av det här, men det långa och det korta är att verkligheten som den är idag inte är som den är av obeveklig nödvändighet, och att i brist på övergripande mening så är det individen själv som styr kosan framåt. Gud skapade oss inte, och de skapelser som omger oss har bara den makt vi ger dem. Radikalt, men sant.

Det hela är egentligen väldigt poetiskt. Men det är ett ämne för ett annat inlägg. -