En liberalnihilists credo 3

Det finns ett antal mer och ett ännu större antal mindre intuitiva ramifikationer som följer av mitt credo att ingenting är nödvändigt alternativt att ingenting följer av nödvändighet.  En av de mer uppenbara är att varje religiöst motiverat imperativ som grundar sig i att det är Kosmiskt Nödvändigt att göra någonting inte riktigt är lika övertygande som de kanske hade kunnat vara. Tanken att Dug och tusen änglar med brinnande svärd (som om Dug själv inte vore skrämmande nog) kommer att slita ens odödliga själ i tusen bitar och sedan slunga in dessa bitar i en Ohelig Eld där de brinner för Evig Tid blir inte lika otäck om en samtidigt kommer ihåg att den sociala ordning som itutat en denna tanke är socialt konstruerad över några tusen år av slumpmässig social evolution. Det ger lite perspektiv på det hela.

En av de mindre uppenbara ramifikationerna är att det inte är direkt tillrådigt att gå ut och bränna heliga skrifter och häda runt rent allmänt bara för sakens skull. Det är inte direkt liberalt att säga åt folk att de inte borde tro som de gör för att de tror fel, och det finns vissa problem med att motivera brytandet av sociala normer utifrån den nihilistiska tanken att ingenting är. Att religionens teser som sådana inte står i direkt korrespondens med Varats objektiva natur förändrar inget - du är fortfarande dum i huvudet om du greppar tag i en helig text i ett heligt tempel, tänder eld på den och vrålar "död åt Dug!" med hög röst mitt under en tyst passus i den allra högtidligaste av högtider.

Att saker och ting inte är som de är för att det står inskrivet i varats mest fundamentala grund betyder inte att de inte är som de är, och att en inte kan åstadkomma rätt omfattande skada på det som råkar finnas. Tvärtom - just för att sakers nuvarande tillstånd inte är förutbestämt så måste de mer konservativa krafterna bland oss arbeta desto hårdare för att förhindra att saker och ting inte förfaller. Det krävs ett omfattande underhållsarbete för att hålla den Naturliga Ordningen igång och på plats. Om då någon kommer och stör detta underhållsarbete så får det tusen olika konsekvenser på tusen olika nivåer - och om en sparkar till ordentligt så kan en orsaka ganska ordentlig åverkan på saker och ting.

En av de allra minst uppenbara ramifikationerna är att om ingenting är nödvändigt så är inte heller samvetet nödvändigt. Det är egentligen rätt valfritt om en har ett sådant eller inte, och än mer om en tar sig tid att lyssna på det om en väljer att ha ett sådant. Om Dug är död så är inget förbjudet; om Dug inte finns är allt tillåtet.

Om inte dessa tre meningar får dina knän att darra av skräck för att din granne helt spontant skulle få för sig att bli en samvetslös yxmördare med en viss irritation över att du ännu inte lämnat tillbaka den där saken du lånade för fem år sedan - tänk då att det inte direkt finns någonting som säger att du inte är den grannen, och att du skulle kunna bli denne utan att ditt samvete ens bryr sig om att lyfta ett moraliskt ögonbryn. Samvetet är inte nödvändigt, och om du har ett så är det mer av fritt val än på grund av Dugs oföränderliga plan.

Den tredje delen av mitt credo är att samvetet blir desto mer värdefullt när det väl finns. Det behöver inte finnas, men när en väl upptäcker ett sådant ue i världen så är det värt att ta till vara på det - precis som alla andra vackra saker som av en slump råkar finnas. Att ta det för givet är inte - aldrig - ett alternativ.

Jag kanske inte behöver tillägga att jag själv försöker mig på att ha ett samvete, och att även om jag inte direkt har någon kärlek för saker och tings nuvarande tillstånd, så inser jag att det finns vissa nackdelar med att välta den på ett sådant sätt att det blir pinsamt uppenbart att ett korthus är ett korthus hur högt det än är; att folk som faktiskt finns kan skadas om en sparkar för hårt. Förändring? Ja. Förstöring? Inte nödvändigtvis.

Magnifika gnistor hackar samhället; magnifika gnistor hackar samvetsgrant. -