Radikalt valarbete

Ibland kallar jag mig radikal. Det beror inte direkt på att jag försöker göra mig intressant, utan är mer en beskrivning rent allmänt. Ni ser, jag har en tendens att ta saker på orden och läsa dem bokstavligt, vilket i många sammanhang leder till ytterst märkliga konsekvenser. Jag har nyligen börjat misstänka att de mer etablerade parterna i samhället inte riktigt står helt vid sina ord, och kanske använder dem mer som taktiska markörer än som egentliga ideologiska utgångspunkter.

Om alldeles snart - om än inte alldeles nyss - så sparkar valarbetet igång på allvar. Vi har alla sett det hända förut, och kan mer eller mindre förutsäga hur saker och ting kommer att te sig. Inte in i minsta detalj, men väl i stora drag; det finns ett visst antal saker som kan hända i en svensk valrörelse, och även om vi inte riktigt kan sätta fingret på ett exakt antal så vet vi att det inte rör sig om ett oändligt spektra av modaliteter. Någon gör ett utspel, någon annan gör ett motutspel och om en låter bli att vara uppmärksam så lyckas en ändå fånga the gist of det hela genom att bara komma ihåg tidigare års göranden och låtanden.

Den del av mig som kallar sig radikal föreslår, i all stillhet, en mindre reform av det svenska valsystemet. Den går i sin helhet ut på att de partier som bildar regering inte får bedriva valarbete. Inte köpa reklamplats i gammelmedia, inte sätta upp affischer, inte drabba stadens gator och torg med folk utrustade med flygblad; inget valarbete whatsoever. Inget som de inte skulle ha gjort onsdagen den tredje mars året efter ett valår.

Anledningen till detta är att de sitter på tronen. De har all möjlighet i världen att realisera sina tidigare löften. STATUS QUO ÄR DE FACTO DERAS VALARBETE, OCH BORDE BETRAKTAS SOM SÅDANT. Om en vill att saker och ting ska fortsätta som de är - rösta bara på nuvarande regeringspartier. Om en vill att saker och ting ska förändras - rösta på någon annan.

Now, för att förespråka att saker och ting ska vara som de är så behövs generellt ingen större argumentation. Den argumentation som behövdes för att få till stånd status quo har bevisligen redan inträffat och godtagits, och är därmed onödig. Den argumentation som behövs för att förändra sakers rådande tillstånd är dock inte onödig, utan tvärtom än mer av nöden då status quo som synes argumenterar för sig självt genom att bara vara.

Som det ser ut nu så kan samtliga partier - till och med Centern, till och med Piratpartiet - komma med vilka vallöften som helst när det är dags att vala sig. De behöver inte direkt vara väl motiverade eller väl formulerade, och än mindre ha någonting med vad de faktiskt tänkt sig att göra om det faktiskt vinner - men de kommer med dem, likväl. Resultatet blir att valdiskursen består i att jämföra vad de olika partierna lovar och inte lovar, snarare än vad de gör och inte gör.

Så, Om vi i stället tvingar de regerande partierna att stå för det de gör genom att göra deras göranden till det enda de kan göra för att övertyga folk om att rösta på dem i nästa val, så tvingar vi samtidigt medborgarna att bry sig om det som faktiskt händer på politisk nivå. Det ställer förvisso vissa krav på våra politiker, men så som demokratiskt valda att representera och agera i medborgarnas intresse så är det en smula ofrånkomligt redan per definition. De som sitter på makten tvingas kännas vid vad de faktiskt gör, och de som sitter bredvid tvingas komma med mer gångbara argument än att de finns rent generellt.

Radikalt, inte sant?