Medborgargardet som vare sig vaktade eller medborgade

Ord har makt. Genom att använda vissa ord i stället för andra så kan saker framställas i olika dager. Genom att strategiskt välja ord så kan vissa saker framställas som självklara, även om de kanske inte riktigt är självklarhetens främsta exempel.

Det självklara exemplet på detta är DNs användning av ordet "medborgargarde".

Ordet "medborgargarde" för med sig vissa tankar. De ingår i ordet.  Tankar så som att läget spårat ur och att medborgarna fått nog, och helt sonika tagit järnrören i egna händer för att ta tag i problemet. Tankar så som att det är ett dåligt tecken att de finns, men att de ändå har en viss legitimitet eftersom de tar itu med ett problem som behöver tas itu med. Tankar så som att de gör fel i att ta järnrören i egna händer, men att de samtidigt gör det av goda anledningar.

Det är inte riktigt dessa tankar vi förknippar med nynazister som springer runt på gator och torg och begår våld på saker som ser utländska ut - så som människor. Det finns andra ord för sådant. Så som, exempelvis, nynazister.

Det som händer när DN kallar dem för ett medborgargarde är att de helt utan vidare motivering accepterar den hotbild som dessa nynazster målar upp. Och, än mer, accepterar att det finns ett legitimt behov av att försvara oss mot detta hot.

De hotfulla utlänningarna som hotar oss alla genom att bara finnas. Och som finns så till den grad att järnrören med nödvärnens motiverande självklarhet måste användas.

Det är nog inte det DN vill åstadkomma med sitt ordval. Det är nog inte det de vill säga. Men det är likväl det de gör.

Ord har makt. Och de slår hårdare än vilket järnrör som helst.