Några tydliga ord om patriarkatet

Ibland blir jag kritiserad för att jag är otydlig. Därför ska jag nu vara extremt tydlig, utan vidare omsvep.

Om du inte tror på patriarkatet så är du dum i huvudet. Ett rikspucko. En förnekare av det uppenbara. En person i behov av särskilt stöd. Utan kvalifikationer. Automatiskt diskvalificerad från livet. IQ fiskmås. En glödlampa utan tråd. En bladlös kniv utan skaft. Måndagsexemplaret gud glömde -

Tydligheten glöder nu lika hett som dina kinder. Gott.

Ungefär nu brukar ordet "men" dyka upp. Men är bra. Förutom när det är dåligt använt. Vilket det brukar vara när patriarkatet kommer på tal. Och när jag nu ändå har din oförblommerade uppmärksamhet, så finns både tid och tillfälle att gå igenom ett mindre antal av dessa men. I förebyggande syfte.

Ett favoritmen är "Men männen då!". Till vilket det bara finns ett svar: grattis, du har upptäckt att patriarkatet är ett skitsystem som drabbar både män och kvinnor. Sorgligt nog tycks din märg vara för ärrad för att komma förbi tanken om allas kamp mot dig. Vilket är synd, eftersom det enda sättet att få bukt på eländet är gemensam aktion och långsiktigt samarbete.

Ett annat men är att försöka reducera diskussionen till en specifik aspekt av någonting. Vilket kan vara kul i sig, men efter den femtioelfte gången en generell kritik av patriarkatet kommit att handla om arkana aspekter av föräldraförsäkringens mer mytomspunna delar, så uppstår en viss trötthet på fenomenet. Men uppstår. Grejen är dock att om ens analys av samtiden stannar vid specifika fragment, utan ens en antydan till att försöka sig på en lite vidare utblick, så är vi tillbaka i inledningen igen.

Det värsta är när ambitionen tycks vara att stanna där. Att för evigt förneka sig själv möjligheten att delta i diskussionen, men ändå envisas med att vara en del av varje meningsutbyte. Det är en tragisk syn.

Ett tredje men är "Men det är väl inte så farligt!". Till vilket jag svarar: med den klädseln har du ingen rätt att uttala dig, ingen rätt att bli trodd och ingen rätt att inte bli våldtagen. Genom att agera på det slampmässiga vis du i all din horighet nu beter dig på har du enilgt det sociala kontraktet förklarat dig själv och din kropp vara allmän egendom, och det är från och med nu fritt fram för alla att göra precis vad de vill med dig.

Det är precis så farligt. Det är också vardag.

"Men kvinnor har fördelar i samhället så som det ser ut idag!". Om du med 'fördelar' menar 'en mycket klart och tydligt definierad könsroll som definierar samtliga aspekter av ens liv, där varje avvikelse från denna könsroll innebär att det finns utrymme för sanktion och bestraffning', så ja. Kvinnor som håller sig inom madonna-ramen betraktas (på nåder) som anständiga människor. De slampor, slynor, horor och generellt fula varelser som inte lever upp till dessa könlösa könsliga ideal har däremot mestadels nackdelar. Särskilt om de har mage att inte skämmas för att de är sig själva snarare än den tillgjorda yta patriarkatet kräver att de ska vara.

Kul grej: män är också definierade av könsroller, och de blir också misshandlade om de bryter mot dem. Varje gång.

"Men feminismen säger att män är djur!". Nej, det klarar patriarkatet av helt på egen hand. Faktum är att hela djurdelen är en del av det män förväntas vara inom ramen av den mansroll som finns. Som man förväntas du inte ha kontroll över dina djuriska lustar, och så fort en kvinna med ens det minstaste av utmanande kläder uppenbarar sig så är allt tal om människans inneboende rationalitet som bortblåst - det kan bara finnas en påve åt gången, och det kan bara finnas ett tänkande huvud åt gången.

Det är en av 'fördelarna' som kommer med att vara man i patriarkatet, så att säga.

"Men, men, men - om det här stämmer så måste jag tänka över mitt liv, mina tankar och min självidentitet!" Ja. Grattis. Livslångt lärande. Det börjar nu.