Vem vinner egentligen på att tala om vinster i välfärden?

Socialdemokraterna gillar att prata om vinster i välfärden. Mer specifikt om hur hemska de är. Fokus borde ligga på att producera väl utfärdad välfärd för medborgarna, snarare än på att producera vinst för enskilda marknadsaktörer.

Det är en giltig politisk ståndpunkt. Socialdemokraterna tycks vilja ha den. Men de lyckas vara oerhört selektiva i hur de agerar på denna ståndpunkt. Många gånger verkar det nästan som att de mentalt klassar denna ståndpunkt som en ren sjukvårdspolitisk fråga, och kopplar bort den helt och hållet när det är dags att diskutera andra frågor. Som om det inte gick att frikoppla principen om välfärd före vinst från det specifika sammanhang den tenderar att nämnas i.

Det går att applicera denna princip mer generellt. Exempelvis på produktionen av kunskap.

Det är ingen hemlighet att akademiker skriver. Det är det akademiker gör - skriver. En akademiker som inte skriver är antingen adjunkt eller defunkt, och den som känner det inre livet på de akademiska institutionerna vet att det mest prestigefyllda som finns är att bli publicerad.

Det märkliga är att de skriver i en social miljö där det förväntas av dem att de ska skriva gratis. Eller, rättare, att de under sina skattefinansierade arbetsformer ska skriva texter som blir publicerade under stängda former, där enbart de som betalar dyra pengar till privata aktörer har tillgång till dessa allmänt välfärdade texter.

Det säger sig självt att principen om vinster i välfärden går att applicera på det här.

Om vi stannar kvar på universiteten, så pågår väldigt mycket forskning där. Delvis för att ge akademikerna någonting att skriva om, men mestvis för att bidra till det gemensamma kunskapande som över tid kommer att ge alla bättre förutsättningar att göra det de gör.

Det märkliga med denna forskning är att den i Sverige är till tre fjärdedelar (ibland mer) skattefinansierad, men att patenten från denna forskning tenderar att hamna i privata företags händer.  Gemensamma resurser läggs ner för att gynna det allmänna, men tycks ändå systematiskt primärt gynna enskilda privata marknadsaktörer -

Jag behöver inte lägga ut texten för hur detta hör ihop med det tidigare sagda.

Det går, över lag, att applicera tanken om välfärd framför vinst på kunskapandet som sådant. Det är ju trots allt ingen hemlighet att kunskapande bygger på användande, återanvändande och på det stora hela ett stort imiterande av det som finns till hands. Vanligtvis i den gemensamma kulturskatt som delas av den befolkning en råkar befinna sig i - i form av böcker, filmer, sånger, berättelser, allt det där som i Moderaternas nedskärningsplaner benämns som "kultur".

Det märkliga med denna gemensamma kulturskatt är att den i allt större utsträckning kommit att bli privat egendom. Det är inte tillåtet att hur som helst citera en diktstrof, återge en berättelse eller remixa en låt - risken är övervägande att någon slags upphovsrätt inkräktas, och att det som borde vara en allmängiltig självklarhet blir en lönsam affär för de enskilda aktörer på marknaden som lyckas monopolisera vårt kulturarv.

Upphovsrätten gäller idag i sjuttio år. Från och med skaparens död. För att få en referenspunkt i hur länge detta är, betänk att den här texten kommer bli public domain cirka år 2150, plus/minus hur hälsosamt jag lever. Ja, 2150, två ett fem noll, ungefär etthundrafyrtio år framåt i tiden.

Det är väldigt lång tid för gemensamma kulturskatter att vara inlåsta i privata vinstskapande omständigheter. Det skulle kunnat skapas väldigt mycket gemensam väl utfärdad kultur under den tiden.

Det märkliga med Socialdemokraternas tal om att välfärdens kvalitet ska premieras framför privata vinster är att de skulle bli väldigt lika Piratpartiet, om de bara tog sig tid nog att verkligen ta det på allvar.

De är förstås ytterst välkomna att piratkopiera detta tänkande. Ju mer desto bättre. För alla inblandade.