Tankar efter #natrot12

Jag har skrivit det här inlägget fem gånger. Inte för att det är svårt att skriva, utan för att det ska bli svårt att läsa. Ty svåra saker behöver matchande inklädning – varje marknadsförare vet att om formen inte matchar innehållet, så går alla eventuella budskap förlorade.

Så, utan vidare pardon eller omsvep: på Nätrot12 såg jag min politiska idealism dö.

Låt oss börja med form, för att sedan ta oss till innehållet.

Det var en fenomenalt märklig upplevelse att vara ensam pirat på tillställningen. Särskilt som det hela hände i ABF-husets lokaler, som av en händelse råkar vara namngivna efter viktiga personligheter ur arbetarrörelsens historia. Det ligger lite i sakens natur att den generella stämningen var lite mer vänster än höger, och att det var att göra sig själv till mer paria än nödvändigt att bära piratlogga.

Men. Korten på borden, som uttrycket lyder.

Att vara pirat på en primärt socialdemokratisk tillställning är dock mer än att bara bära andra symboler och heja på andra lag än de närvarande. Det är också en infoekologisk omställning – plötsligt är det andra källor som är relevanta, andra diskurser som är tongivande, andra utgångspunkter som är givna, andra prioriteringar som gäller. För att inte tala om andra auktoriteter som gör sig gällande.

Vilket, obönhörligen, för oss till innehållet. Och jag måste tillstå att den totala frånvaron av samhällsanalys var brutalt förvånande. En skulle kunna tro att ett bloggnätverk bestående av främst socialdemokrater, med progressiviteten som ledord, skulle vara eld och lågor över de omvälvande samhällsförändringar som alldeles just nu håller på att transformera exakt varje aspekt av samhället –

En skulle bli väldigt förvånad indeed om det en fann var variationer på temat hur effektiva de nya kanalerna är för att vidarebefordra en redan definierad samling propagandabudskap. Både med och utan Alliansfritts nihilistiska mediesyn som prick över det socialdemokratiska I:et. Ändå var det precis det en fann där.

Ta bara frågan om facken som ett enkelt exempel. På den gamla onda tiden gjorde arbetsgivare och den rådande ordningens försvarare det så brutalt svårt som möjligt för arbetare att organisera sig och formulera strategier för gemensamma handlingar.  Att ens skapa de sociala omständigheter som skulle kunna leda till social mobilisering sågs med oblida ögon. Med lagstiftning, bestraffningar och avsked kvästes alla eventuella försök att förbättra de anställdas arbetsvillkor från insidan, och bara efter dokumenterat svåra kamper kunde saker gradvis bli bättre över tid.

Folk dog för dom där gradvisa förbättringarna.

Men när sociala medier och fackföreningar kommer på tal så lyfts inte frågan om hur den vardagliga förmågan att när som helst sammankalla till ett spontant protestmöte om vad som helst upp, och än mindre hur fackets roll kan eller bör förändras i ljuset av detta. Snarare ställs frågan i termer av vad facket kan göra med sociala medier för att göra sig relevanta för yngre människor igen. Som om det handlade om en kändis som börjat bli lite mer avdankad än vad managern är bekväm med.

Det är svårt att inte få intrycket att facket inte längre tar sig självt på allvar. Och att detta är en bättre utgångspunkt för att göra sig relevantare än strategier i sociala medier någonsin kommer att vara.

På punkt efter punkt efter punkt  går samma totala frånvaro sin närvaro gällande. Utvecklingar, metoder och möjligheter som skulle fått den äldre tidens kämpar att gå antingen i taket eller i lågor ses idag med en gäspning som är stor nog att inkludera alla, och allt tal om visioner ekar tomt när det visar sig att avståndet mellan form och innehåll är långt större än elefanten Juholt någonsin var.

Jag skulle kunna rada upp dessa punkter, men de utgör hela inlägg i sig själva. I stället tänker jag svara på frågan varför en pirat över huvud taget beger sig till ett Netrootsevent.

Ty det är inte en helt självklar sak att hända. Pirater står inte direkt överst på listan över tilltänkta eventuella gäster, och jag skulle ljuga om jag sade att Netroots ses som någonting annat än ett ytterst selektivt koordinerat propagandaorgan. Att säga att det är aningen osannolikt att en pirat dyker upp helt spontant är något av en underdrift.

Så jag gick dit för att se hur fel vi hade. Och, på sätt och vis, för att se exakt hur onödigt Piratpartiet egentligen är. För att se den spirande, progressiva kreativiteten flöda genom de gamla institutionerna likt en lolcat genom de sociala medierna. -

Resultatet var att jag ville slita mig i håret och vråla "MEN NI FÖRSTÅR JU INGENTING!" till ungefär alla. Vilket, onekligen, inte direkt är den mest diplomatiska av alla möjliga copingmekanismer, men vad göra?

Ty det som hamrades in gång på gång på gång på gång var att saker och ting inte kommer att förändra sig själva. Institutionerna kommer inte att spontant reformeras, begreppen kommer inte att bytas ut allt eftersom tiderna förändras, paradigmen kommer inte att avlösa varandra när omständigheterna gör det. Det kommer inte att komma några nya visioner, eftersom de gamla visionerna inte tagits på allvar på mycket, mycket länge.

Socialdemokratin kommer att klamra sig fast vid det århundrade som flytt av ren institutionell nödvändighet. Den har nämligen inga beröringspunkter med dagens samhälle, än mindre anledningar att skaffa sig sådana. Och det enda sättet att göra den relevant är att tvinga den, med diskursivt, symboliskt och politiskt våld, tills den av ren självbevarelsedrift inser att nittonhundratalet gick över av en anledning.

Och däri ligger förlusten av min politiska idealism.

Formen överdeterminerar innehållet,  och innehållet kommer obönhörligen att förbli sig självt. Och om inte ens den största samhälleliga omvälvning sedan fabrikens införande kan rucka på formen -  well.

Vet ni hur det känns att inse att socialdemokratins enda politiska relevans är realpolitisk, och att det enda sättet att interagera med den är genom att appellera till dess ingrodda, förformulerade formalia? En formalia som, om det politiska läget inte aktivt tvingar den till någonting annat, gladeligen säger och röstar ja till en systematisk massövervakning som skulle få förra århundradets arbetsgivare att gnugga händerna av profiterande lycka. Tänk vad effektivt det vore om en kunde hålla koll på vem som pratar med vem, och kan sanktionera de anställda därefter!

Någonstans övergick socialdemokratin från att handla om kommunikation till att handla om kontroll, och jag har inte längre några som helst illusioner om att den kommer att återfinna sina rötter om en bara ber den snällt nog.

Det finns inte längre några anledningar att tro att ren, artig och saklig diskussion kommer att förändra saker. Det förutsätter ju trots allt att motparten tar det en säger på allvar, och hur kan den göra det när den inte ens kan tro på sina egna utgångspunkter?

För att parafrasera så många av talarna på plats: nya tider kräver nya metoder.

Tack, Netroots, för denna traumatiska upplevelse. Månne kan ni bli en verklig kraft för progressiv förnyelse om ni kan reproducera denna även hos era mer fanatiska partivänner. Ty det verkar vara precis det som behövs. -