Du är pirat

Som alltid precis efter att ett medlemsmöte är avslutat, så infinner sig en distinkt trötthet hos folk. En stor kollektiv utandning över att det hela är över, och att det nu återigen är dags att kavla upp de externaktiva ärmarna för att få saker gjorda. Igen.
Förutom...

Förutom hos de som känner att de vill göra allt annat än att kavla upp några jävla ärmar, och helt sonika vill lämna det partipolitiska åt sitt absurda öde eftersom det är stört omöjligt för systemet att producera någon som helst sammanhängande kvalitet över huvud taget. Att politik är ett blodsugande virus som förstör allt gott det vidrör, och att det enda sättet att vinna är att befinna sig så långt bort från det som möjligt.

Yeah. Jag vet att ni finns. Jag vet att ni hellre vill förändra världen än spendera löjligt mycket tid åt att fixa formalia. Och att ni är missnöjda med x antal av de beslut som just fattades.

Det är okej. Det ingår.

Jag vet också att mitt råd att helt enkelt motionera nästa årsmöte om att riva upp de beslut som det här årsmötet lyckades fucka upp - inte riktigt mottas med den entusiasm som skulle behövas för att väga upp känslan av blähet som infunnit sig. Inte ens när jag påpekar att processen är designad som så att det räcker med att yrka att beslut x ska rivas upp, och att sedan väcka opinion kring detta. I all realdemokratisk enkelhet.

Till er vill jag säga: grattis, ni är pirater. Gamla, hederliga, down to earth honest to god pirater, som fortfarande inte är förstörda av det system vi försöker förändra.

Ty politik är ett virus. Det förstör. Det äter en inifrån. Och innan en vet om det så är en förvandlad till den där lobbyisten en alltid lovat världen att aldrig bli. Den som funderar mer på vinklar, politiska fördelar och sätt att föra frågor i ljuset än på - tja, att förändra världen till det bättre.

Grattis. Ni är pirater. Och ni är inte politiker.