Den speglade, spegelvända socialdemokratin

Jag läser ett två inlägg hos den gode Westerholm, och kan inte annat än att känna igen mig. Jag känner det hen känner, fast baklänges. Spegelvänt.

Inlägget i fråga handlar om Socialdemokraterna och det amerikanska valet. Om hur partikollegorna helt oförhappandes och okynnes börjar identifiera sig med Obama, trots att de kanske inte riktigt har den skarpaste av koll på vad den nyvalde presidenten tycker och tänker i frågor som skulle berört dem. Om hur de i det närmaste betraktar Obama som en seriefigur, som har den goda smaken att göra bra saker och dessutom göra dem i samma anda som det egna partiet.

Som om Obama var socialdemokrat. Som om det amerikanska valet var en spegel att beskåda den socialdemokratiska glansen i.

Det faktum att Obama är allt annat än socialdemokrat togs aldrig in. Och den plötsliga identifikationen mellan svenska politiskt intresserade personligheter och den fredsprisbelönte okrönte konungen av internationell PR togs även den för given. De goda socialdemokraterna bara flöt med, likt ett stim döda fiskar.

Jag har inget emot slumpmässigt uppblossande engagemang. Tvärtom. Men det får gärna komma med en smula diskret självinsikt. Att som socialdemokrat okritiskt hylla Obama som "our guy" medför trots allt vissa bekymmer.

Det är dock inte mina bekymmer. Jag ska i stället skriva om hur jag känner igen mig i beskrivningen av att leva ut det egna partiets identitet i andra länders valrörelser.

Som den enorma loggan till höger antyder, så har jag någonting med Piratpartiet att göra. Och som Wikipedia kan berätta för en, så finns det en hel hög piratpartier runt om i världen. Så pass många att det numera är en tredjedels chans att ett piratparti har någonting att säga om vilket givet slumpmässigt val som helst - avrundat med visst plus/minus.

Vilket då innebär att det blir ett himla valvakande mest hela tiden. Vilket är kul när det går bra, och en fenomenal ursäkt att skaffa nya internationella kontakter när det inte gör det.

Jag pratade med representanter från "våra" partier på plats. De var glada över att få lite internationell kontakt, och vi kom snabbt överens om saker vi var överens om. Så som, exempelvis, det oförsvarliga otyget att skicka obemannade beväpnade drönare till väl valda länder och sedan låtsas som om dessa inte dödar oskyldiga civila personer på plats. Eller att förordningen som gör det fullt lagligt att sätta ganska precis vem som helst i förvar för vilken anledning som helst hur länge som helst är precis lika oförsvarlig. Eller, för den delen, Guantanamo. Utan vidare motivering.

Att kritisera Obama för detta ligger förstås helt självklart för oss.  Precis som det skulle göra att kritisera en eventuell Romney av precis samma anledningar. Eftersom de med den största av alla sannolikheter skulle ha fortsatt med precis samma politik på dessa områden.

Så ja, jag känner igen mig i Westerholms beskrivning av hur det är att leva ut sitt partis identitet i andra länders valrörelser. Fast baklänges. Spegelvänt.

Som med så många andra saker när det gäller socialdemokratin.