De anonyma makthavaras politik

Jag noterar att @AnonOpsSweden åter är uppe på banan igen efter sin dust med Twitters aningen godtyckliga admins. Till detta kan jag bara säga: välkommen åter.

Jag noterar också att det finns något av en besvikelse över att Piratpartiet inte gjorde överdrivet mycket under själva dustens pågående. Vilket månne kan tolkas som någonting personligt, men bristen på högljudda proklamationer om allas rätt till ett anonymt twitterkonto följer ur partiets generella inställning till Anonymous.

Denna inställning är väldigt enkel. Eftersom Anonymous är någonting som vem som helst som är försedd med antingen förmågan att använda ett tangentbord eller ett ansikte som passar en Guy Fawkes-mask kan delta i, så finns det en viss risk att vem som helst med dessa attribut deltar. Och vad en än tycker om Anonymous som fenomen, så finns det en viss inneboende risk med detta. Risker så som att, säg, någon som kallar sig Anonymous och har råd med en passande mask helt okynnes får för sig att gå bärsärkargång med valfria tillhyggen på valfri offentlig plats.

Och till skillnad från Sverigedemokraterna så kan inte Piratpartiet basera sin PR-strategi på våldsamma personer på stan. Hur välsvarvade järnrören än är.

Av den anledningen kommer Piratpartiet aldrig vara Anonymous förkämpe. Inte i stora frågor, inte i små frågor och inte heller i mellanstora frågor. Inget personligt, men det är så landet ligger.

Däremot finns det utrymme för att diskutera de generella förhållanden som möjliggjorde att @AnonOpsSwedens konto kunde stängas ner under så pass godtyckliga former som det faktiskt gjorde. Jag noterar att en FN-deklaration om politiska rättigheter åberopas i argumentationen mot Twitter, vilket är en fenomenal utgångspunkt. Och det av en enkel anledning:

Politiska rättigheter är inte relevanta i sammanhanget.

Twitter är inte en stat, eller en myndighet. Twitter är inte ens en nämnd. Det är en privat entitet som gör ganska precis vad den vill med sin egendom, vilket innebär att de som använder denna är tvungna att spela efter de regler som Twitter sätter upp. Vilka dessa än är.

Twitter är, på det stora hela, en digital favela. Du kan gå omkring i den, agera i den och bygga dig ett rikt nät av sociala kontakter i det, men du äger ingenting i den. Och när som helst kan de entiteter som faktiskt äger stället bestämma sig för att det är dags att göra någonting åt någonting, varpå detta görande inträffar - vad de som råkar befinna sig på plats än må ha att säga om saken.

Framväxten av digitala favelor som självklara arenor för vardaglig social, kulturell och (speciellt i fallet Facebook) allt mer ekonomisk interaktion är en potentiellt problematisk utveckling. Vad innebär det att en allt större andel av vardagen sker på platser där politiska rättigheter inte är relevanta? Vad har det för betydelse att ens digitala/sociala vardag kan raderas med ett snabbt musklick? Vem har egentligen makten över våra nya liv?

Det är värt att både tänka och diskutera vidare kring detta. Att Piratpartiet har åsikter på temat är en självklarhet. Det finns däremot vissa anledningar att anta att de andra partierna inte kommer att ha det.

Månne hjälper nog inte välsvarvade järnrör där heller. -