Se upp för terroristerna - terroristerna sprängs

Har ni tänkt på vilka det är som utsätts för övervakning, traditionellt sett? Har ni tänkt på att det övertydligt ofta är personer som har en stark ställning bland den vanlige medborgaren - den fackligt engagerade, den religiöst tongivande, den socialt entusiasmerande? Det är inte primärt den som tänker revolutionära tankar, utan den som har potential att faktiskt mobilisera någon slags förändrande kraft i samhället.

En förändring uppstår när människor gör saker tillsammans. Ett övertydligt exempel på detta är flash mobs, där människor helt okynnes gör någonting random eftersom de kommit överens om att det är en bra idé. Det som i ena stunden framstår som en vanlig dag, är i nästa en extraordinär situation där det inte längre fungerar att gå på autopilot. Eftertanke inträffar, och därifrån är steget till förändring inte överdrivet långt.

Det är det där avbrottet från det normala som är det viktiga. Inte anledningen till varför det uppstår.

Det skulle kunna hävdas att den första strejken var en flash mob. Det följer samma principer - människor som på förhand kommer överens om att göra någonting eftersom det verkar vara en bra idé. Vardagen avbryts. Eftertanke inträffar. Förändring följer.

Det är därför det är så förvånande att Socialdemokraterna har varit så aktivt pådrivande vid uppbyggandet av den övervakningsstat vi nu lever i. Det traditionellt fackligt präglade partiet, som sedan grundandet haft fötterna stadigt i kontakt med vikten av organiserad aktion, har på väldigt kort tid kommit att bli motsatsen till vad det en gång var. Det skulle kunna tänka sig att de hade varit de första att organisera barrikadbyggande när FRA kom på tal - av allt att döma så vore det det naturliga svaret för den som trodde på den fackliga kampen. Men nej. Socialdemokraterna har aktivt röstat för de förslag som skulle inneburit dödsstöten för alla möjligheter till facklig kamp om de röstats igenom för hundra år sedan. Med hänvisning till rikets säkerhet från terrorister och andra störningsmoment.

Jag vill upprepa det där sista igen. Om facken bildades idag så skulle Socialdemokraterna terroriststämpla dem. Med motiveringen att det aldrig är helt säkert vad medborgare säger till varandra om de ges chansen att prata ostört.

I stället för att erkänna detta, så skriver de ett partiprogram som är i lika stora delar upprörande som irrelevant. Det är upprörande, eftersom det ignorerar detta för att i stället måla upp en bild av samhället där anställningsförhållandet är den enda relevanta relationen mellan människor. Det är irrelevant av samma anledning.

Eftersom det inte uppmanar till vare sig avbrott, eftertanke eller förändring.

Här är en fråga som borde ge anledning till avbrott i vardagen: vad händer när de arbetslösa börjar organisera sig och utföra aktioner? Kommer de att välkomnas som värdiga uppföljare till fackföreningarna, eller klassas som störande moment i arbetssamhället?

Socialdemokraterna säger det senare i både ord och handling. Vad säger du?